Läs senare

Vivianne visar vägen

Studie- och yrkesvägledningen spelar en avgörande roll i arbetet för att minska avhoppen från yrkesprogrammen. Det har man förstått på S:t Mikaelsskolan i Mora.

05 Jan 2015

Bild: Berit Djuse.
Ett grinigt onsdagsregn stänker mot fönsterrutan. Yrkeseleven Gustav Måsgard sitter böjd över sin individuella studieplan – sin tänkta framtid här på skolan den närmaste tiden – och lyssnar uppmärksamt på vad kvinnan i stolen mitt emot honom har att berätta under drygt en halvtimme.
Kvinnan pekar på studieplanens kolumner med en penna och förklarar vad de betyder. Gustav nickar och frågar, nickar och frågar igen.

– Jo, jag fattar …

– Men vad händer om jag …?

– Nä, ekonomi var inget för mig, jag är mer …

– Jag vill ju helst bli byggnadsingenjör, vilka kurser krävs det då för att …?

Det sex kvadratmeter lilla rummet är belamrat med pärmar och papper, och kvinnan i stolen mittemot honom heter Vivianne Martis. Hon är studie- och yrkesvägledare, eller syvare som hon själv säger, och så här års har hon och hennes två kollegor rätt så bråda dagar eftersom de utöver pusslandet med scheman och övriga arbetsuppgifter även ska hinna samtala med skolans förstaårselever.

Samtliga förstaårselever, en och en.

Som med 16-årige Gustav här, som nyligen hoppade av ekonomiprogrammet i Stockholm för att gå på bygg- och anläggningsprogrammet i Mora i stället. Dels för att han längtade hem till Dalarna igen; att bo själv i en lägenhet i Solna blev inte riktigt vad han hade föreställt sig. Dels hade han helt enkelt kommit på andra tankar.

 

Gustav är en av de totalt 197 förstaårselever som Vivianne Martis och hennes kollegor talar med under de här veckorna, och efter att han har rest sig från stolen och kilat iväg till en lektion igen säger hon att deras samtal i mångt och mycket påminner om de övriga hon haft.

– Jag går igenom elevernas studieplaner och försöker upplysa dem om vad som är viktigt för dem att veta. Bland annat berättar jag vilka val de kan göra, att man sätter betyg efter varje avslutad kurs, vad som krävs för att få grundläggande högskolebehörighet, vad som händer om man får ett F i betyg. Med mera.

Vet de inte det innan de påbörjar sin utbildning?

– Jo, men ungdomar glömmer och de flesta vet inte vad de kommer att arbeta med i framtiden. Så för att eleverna inte senare, i trean, ska säga ”jamen det där visste inte jag”, är det bra att ha de här samtalen.

Modellen med enskilda och obligatoriska syv-samtal för elever i årskurs ett var något som förre gymnasiechefen implementerade för tre år sedan, berättar Vivianne Martis medan regnet fortsätter grina utanför fönstret.

Modellen uppmärksammades också av Skolinspektionen när den var på besök här i våras, och omnämns nu i rapporten Undervisning på yrkesprogram.

Som Yrke berättade i förra numret är det en ganska dyster läsning. Efter att ha granskat fem olika yrkesprogram på 64 slumpvist utvalda skolor runt om i landet, kom man fram till att yrkesprogrammen är kantade av ett flertal brister. Brister som förklarar varför avhopp bland yrkeselever är så mycket vanligare än bland elever som går på de högskoleförberedande programmen.

För att minska avhoppen föreslår Skolinspektionen därför en rad åtgärder. Till exempel att särskilt stöd sätts in tidigare, att yrkesidentiteten bland eleverna stärks och att lärarna höjer sina förväntningar på eleverna.

Samt – att studie- och yrkesvägledningen stärks, såväl inför som under gymnasietiden.

Som man gjort i Mora.

 

Bild: Berit Djuse.Att ha enskilda möten med varje förstaårselev, tycker inte bara Vivianne Martis och Gustav Måsgard är bra. Det anser även Marie Wiberg-Svensson, utredare på Skolinspektionen, som tillsammans med en kollega alltså var här och inspekterade skolan i våras.

Just sådana samtal är motivationsskapande, menar hon. Förbereder eleverna på ”gymnasie- och skolkulturen” samt informerar dem om vilka rättigheter och skyldigheter de har. En framgångsfaktor för andra skolor att ta efter.

När vi ringer upp Marie Wiberg-Svensson vid ett annat tillfälle berättar hon emellertid att de här samtalen med förstaårseleverna hör till ovanligheterna.

– Över lag får eleverna ganska dåligt med information, och oftast kommer informationen för sent. Det tror vi är en av anledningarna till att så många hoppar av, säger hon.

Skolinspektionens granskning visar att så många som 60 av de 64 inspekterade skolorna nu måste vidta åtgärder av olika slag och omfattning för att hindra elever från att avbryta sin utbildning. Någon skola med obefintlig eller särdeles dålig studie- och yrkesvägledning kan Marie Wiberg- Svensson dock inte peka ut.

– Nej, men vad som framkommer i de individuella intervjuerna är ändå att många elever upplever att man hamnat på fel program och att man inte fått tillräcklig information om utbildningen.

– Men i Mora upplevde vi att det funkade bra.

Brist på information från studie- och yrkesvägledarna kan också vara en avgörande anledning till att så få elever läser de behörighetsgivande kurserna. Över huvud taget innebär skolornas bristande organisationsförmåga att det blir svårare och i vissa fall omöjligt för elever att läsa kurser som ger högskolebehörighet. Och det, konstaterar Skolinspektionen, ”åligger rektorn på skolorna att åtgärda detta”.

 

Tillbaka på S:t Mikaelsskolan, Moras enda gymnasieskola med omkring 900 elever. Regnet har upphört. Vivianne Martis, som jobbat här sedan 1997, låser dörren till sitt lilla rum och lämnar byggnaden för en annan och medan vi går genom korridorerna för att hitta en lämplig plats att fotografera henne på upprepar hon något som hon sagt tidigare:

– Gymnasietiden kan vara en jobbig tid. När man är femton eller sexton år kan det vara svårt att förstå vad gymnasiet handlar om. Även om eleverna kan läsa sig till det, så inser de ju inte innebörden förrän de har varit här på skolan ett tag.

Är det någon skillnad i dag jämfört med förr, när ni inte tillämpade er samtalsmodell?

– Ja, jag upplever att det inte är så många elever som byter program numera. Faktiskt. Men det beror nog inte bara på oss, utan också på studie- och yrkesvägledarna på grundskolorna.

Om hennes upplevelse överensstämmer helt med verkligheten, vet hon dock inte eftersom statistiken över byten ännu inte är sammanställd när vi träffar henne.

– Det finns inga siffror som kan bekräfta det, tyvärr. Men jag tycker att det har blivit bättre. Man får liksom lite mera hum om en elev är säker på sitt programval eller inte. Om någon är tveksam, eller beslutar sig för att byta program, så kan ju vi syvare nu agera och hjälpa eleven mycket snabbare, innan det har gått en hel termin.

– Fördelen med samtal är också att man förhindrar att osäkerheten kring felval sprider sig till fler elever.

ur Lärarförbundets Magasin