Läs senare

Var går gränsen för vad vi lärare ska göra?

av Mattias Axelsson
04 Jun 2018
04 Jun 2018
Foto: Anna-Lena Lundqvist

Lärare ska bemöta radikaliserade elever.” ”Lärare måste hinna se alla som mår dåligt.” ”Vi måste prata om #metoo i skolan.” ”Skolorna ska bidra till hållbar utveckling.” ”Lärare tar inte ansvar för hedersvåldet.”

Där har ni fem autentiska rubriker från diverse dagstidningar förra året. Det hinner knappt gå en vecka innan en debattör eller politiker kommer på ytterligare ett område som vi i skolan ska jobba med. Ovanpå den hög av arbetsuppgifter vi redan har (undervisning, rättning, betygsättning, mentorskap etc) ska det alltså läggas fler grejer.

Terminen närmar sig slutet – för mig såväl som för mina kollegor runt om i landet. Det är ingen hemlighet att många lärare upplever att arbetsbördan är för stor. Särskilt på våren när nationella prov ska genomföras, rättas och dokumenteras.

Närhelst ett politikområde får uppmärksamhet blir det på något magiskt sätt skolans uppgift att lösa problemet.

Därtill ska betygen sättas, vilket innebär krav på ett ordentligt betygsunderlag om en kund, förlåt förälder, hör av sig och ifrågasätter. Jag ser kollegor som förtvivlat försöker prioritera arbetsuppgifter för att hinna med det de ska under sin arbetstid. Man pusslar i sitt redan överbelastade schema för att göra tid för ett sista omprov så att ytterligare en elev ska pushas över gränsen för betyget E.

Med en redan hög arbetsbörda blir det ett hån varje gång en debattör säger att ett nytt moment ska läggas till.

Mattias Axelsson

Gör: Undervisar i samhällskunskap, religion och historia på bygg- och anläggningsprogrammet.

Arbetsplats: Bräckegymnasiet i Göteborg.

Pedagogisk förebild: Min samhällslärare på gymnasiet för att han lärde mig att tänka själv.

Tyvärr är detta ett mycket vanligt förekommande fenomen i den svenska debatten. Närhelst ett politikområde får uppmärksamhet i debatten blir det på något magiskt sätt skolans uppgift att lösa problemet.

Jag menar inte att bemötande av radikaliserade elever, att fånga upp elever som mår dåligt, att prata om #metoo, att bidra till hållbar utveckling eller att uppmärksamma hedersvåldet är dåliga saker. Tvärtom. Det är saker som är för viktiga för att de slentrianmässigt ska vara skolans ansvar att hantera.

Men varje gång någon säger att just detta ska skolan jobba med så måste motfrågan vara – vad ska vi ta bort?

En av mina favoriter på Twitter är Tanke­smedjan Balans (@tsbalans). Deras recept för att vi lärare ska få en rimligare arbetssituation är att det måste bli just en balans mellan krav och resurser. Om vi ska öka kraven i skolan så måste också resurserna öka. Om resurserna inte ökar så kan vi inte heller öka kraven. Ekvationen är egentligen väldigt enkel.

Om vi vill att läraryrket ska bli attraktivt igen så räcker det inte att höja lönerna (vilket faktiskt har gjorts de senaste tio åren). Vi måste hitta en balans mellan krav och resurser. Och då kan vi inte hela tiden lägga nya arbetsuppgifter på oss lärare.

Dessutom anser jag …

… att det är tusen gånger viktigare att diskutera ägande och driftsformer i skoldebatten än läxor och kepsar. 

ur Lärarförbundets Magasin