Ingår i temat
Valår i klassrummet
Läs senare

Teater ger liv åt demokratin

Valår i klassrummetHur kan man tala om demokrati, makt, resurser och rättigheter valåret 2018? Unga Klaras föreställning Torget både krånglar till och vecklar ut tankarna.

05 Apr 2018
Teater ger liv åt demokratin
Segergest. Skådespelaren Francoise Fourniers fotbollsälskande karaktär förvandlas plötsligt till fullblodsegoist, och klassrummet till en rusig fotbollsplan. Foto: Malin Hoelstad

Klassrummet ser ut som vanligt, bortsett från att tre skådespelare har intagit olika positioner i det. Snart kommer en av dem att utbrista: ”Om rösta spelade någon roll skulle de förbjuda det.”

Publiken för dagen är två klasser på Morabergs studiecentrum i Södertälje. Eleverna är nyanlända i Sverige sedan ungefär två år. De flesta har en afghansk eller syrisk bakgrund, och killarna är i majoritet. Nu betraktar de – uppmärksamt, kritiskt, förvånat, förundrat – hur klassrummet under 40 minuter blir spelplats för olika imaginära scener: ett möte om ett torg, en fotbollsmatch, en ­poliskontroll, en ­strejk …

En person som tänker stort, som Gandhi, kan bidra till demokrati i hela världen, inte bara i sitt eget land.

Torget är skriven av poeten och dramatikern Athena Farrokhzad, och innehåller inga ­tydliga ­­karaktärer. ­

I stället talar person A, B och C utifrån olika makt­positioner. Ibland är språket mångordigt och lyriskt: ”Dröm något om medborgare som inte skapar en utsida.” Ibland är replikerna punchlines som när tiggaren i ingångsscenen väser: ”Om jag fick en krona för varje gång jag protesterat skulle jag vara miljonär nu.”

På diagonalen. Utan någon egentlig rekvisita skapar skådespelarna – Victor Ström, Francoise Fournier och Lisette T Pagler – effektiv rörelse i rummet. Foto: Malin Hoelstad

När skådespelarna förvandlas till strejkande nyanlända balanserar koncentrationen i rummet på en nålspets: ”Varför är våra liv mindre värda än era? Vad säger det om er om ni låter oss dö?”
– Det var jätteintressant, säger eleven Amin ­Haidayi efteråt. Ämnet demokrati är alltid intressant att prata om; där jag kommer ifrån, i Afghanistan, finns ingen demokrati. Dessutom var skådespelarna väldigt duktiga. Jag vill själv gärna spela teater, men det har varit svårt för mig på grund av språket.
– Det var också bra att de pratade om att de som kommer till Sverige ska få rättigheter som ­människor. I dagsläget har asylsökande ingen bra situation i Sverige. Vem som får uppehållstillstånd eller inte är ett lotteri. Det är katastrof, inte demokrati.

Vad väckte teatern hos dig?

Amin Haidari

– Jag tycker att man borde få rösta så snart man fått uppehållstillstånd. Jag har uppehållstillstånd, och fyller 18 alldeles snart. Jag kommer ändå att få medborgarskap om fem år – varför kan jag inte få rösta redan nu?

Mujtaba Kazimyan

– Pjäsen visar på att en röst är viktig här i Sverige. I mitt land, Afghanistan, är det ingen som bryr sig om att rösta längre. I vissa områden kan kvinnor inte ens rösta, och val manipuleras – då gör en röst ändå ingen skillnad.

Mohammed Jafari

– Om 51 procent röstar för ett förslag och 49 procent mot är det viktigt att de som har förlorat har många representanter i riksdagen, så att de ändå kan påverka.

Han är en av flera som öppet reflekterar när skådespelarna efter föreställningen leder leken Heta stolen. Utifrån hur eleverna ställer sig till olika påståenden byter de plats eller sitter kvar på sina stolar. Det börjar lekfullt (”Glass är godare än godis”) och skruvas åt (”Det behövs fler poliser”).

Vid påståendet ”Jag kan förändra världen” blir rörelsen stor i klassrummet, och flera argumenterar:
– En person som tänker stort, som exempelvis Gandhi, kan bidra till demokrati i hela världen, inte bara i sitt eget land.
– Världen förändras ju hela tiden, och det är människor som förändrar den.

Efteråt är skådespelarna eniga om att koncen­trationen under föreställningen var ovanligt hög.
– Vi märker stor skillnad i olika skolor och klasser, säger Lisette T Pagler. En del i publiken bär på faktiska minnen och erfarenheter av saker som behandlas i föreställningen, andra kan bara försöka att förstå.
– Många elever glömmer säkert en hel del av vad som har hänt eller sagts i dag, säger Francoise Fournier. Men de ­kommer att bära med sig fysiska minnen härifrån.

Urban Härdin, mentor till flera av eleverna och lärare i svenska, historia och religion, är mer än nöjd med vad föreställningen har gett till eleverna. Och överraskad, för egen del:
– Jag hade inte väntat mig att bli så berörd. Det var ett så oerhört starkt ställningstagande för våra elever. Så kompromisslöst. Mot slutet talar manuset klarspråk om varje människas rätt. Det kan säkert uppfattas som provocerande, beroende på hur man lever, och för att den demokratiska konsekvensen blir så tydlig: Okej, då måste vi dela med oss.
– Om jag ska vara lite högtidlig handlar en sådan här upplevelse om läroplanens övergripande mål – att medverka till att varje elev blir en fri, analytisk och självständig människa.

Många av eleverna i de två klasserna befinner sig i väntan; på uppehållstillstånd eller i hopp om en ny prövning efter avslag.
– Deras tillvaro bygger mycket på hopp och förtvivlan, och jag får uppträda som ett slags ofrivillig representant för det här systemet, säger Urban ­Härdin. Man kan tycka att det borde vara mer empatiskt eller rättvist, men det är en faktisk demokratisk ­pro­c­edur de och jag befinner oss i här, varje dag.

När jag berättar för mina elever att jag aldrig har blivit slagen tror de inte att det är sant.

Flera av eleverna relaterar i diskussionen efteråt till sina tidigare liv och erfarenheter av ­yttrandefrihet och möjligheter att uttrycka sig utifrån olika positioner: man, kvinna, fattig, rik …
– När jag berättar för mina elever att jag, som är 60 år, aldrig har blivit slagen – inte av mina föräldrar, inte i skolan, inte av kompisar, och inte av polisen – tror de inte att det är sant. Alla som har flytt vägen via Iran, Turkiet och sedan över Egeiska havet har blivit misshandlade av iransk polis. Det ger en ganska skarp sidobelysning till diskussionen.

Urban Härdin började arbeta som lärare 1989, ”för två läroplaner sedan”, då både den didaktiska ­fri­heten var större och skolans ekonomiska utrymme mer gynnsamt. Då arbetade han och kollegorna ofta med gestaltande undervisning, och såg vilka goda effekter det gav. I dag är skolans läge ett annat. För de nyanlända elever han undervisar handlar det främst om att fokusera på språkträning och textförståelse.

Närvarande. Eleven Jamie Youssef, 18 år, gillade föreställningen: ”Scenen där de försvarar flyktingars rätt var helt fascinerande; den uppskattade jag mycket.” Foto: Malin Hoelstad

Men detta att som pedagog kunna byta ”format”, som Urban Härdin uttrycker det, är av stor vikt:
– Vi pratar så mycket i skolan och hanterar så mycket text, och det är ju bra, men vi behöver också andra sätt att kommunicera på. Just teater kan vara nästan försåtligt. Det innehåller precis de vanliga ingredienserna, text och samtal, men så plötsligt glimrar gestaltningen till och träffar känslan precis samtidigt som intellektetet – pang, säger det! Det blir väldigt kraftfullt.

Och ändå – ur en demokratisk synvinkel är det ungefär bara tusen av Sveriges elever i årskurs två och tre som kommer att få ta del av Torget – och dessutom enbart boende i närheten av Stockholm.
– Jo, fast turligt nog får ändå några göra det, säger Urban Härdin. Det är fantastiskt att det finns en ­institution för barn och unga som Unga Klara. ­­Som lärare måste man bara göra sig besväret att ta för sig av det utbud som finns.

3 frågor…

… till dramatikern Athena Farrokhzad.

Hur hoppas du att din pjäs tas emot?
– Jag vill säga saker om demokrati som de som ser pjäsen kanske inte får höra i skolan. Det sätt man pratar om demokrati i skolan är ofta beskrivande; hur staten och systemet fungerar, och kanske något om hur representationen såg ut i det antika ­Grekland. Men demokratins fundamentala grundvalar – vilka som får delta, vilka som bestämmer över resurserna – kopplas sällan till den tid och plats där vi lever i dag. Pjäsen vill ställa frågor om demokrati och brist på demokrati, förtryck, kamp och ­fattigdom, och om relationen mellan rättigheter och skyldigheter.

Till formen påminner Torget om din tidigare pjäs Vitsvit, med ett slags kollektiv av röster. Varför?
– Världen är redan full av berättelser om en människas utvecklingsresa. Jag är mer intresserad av kollektiva erfarenheter. I en sådan berättelse blir individerna snarare uttryck för en större struktur.

Texten är ibland mångordig och lyrisk. Hur tänkte du kring publikens förståelse av den?
– Jag har skrivit teater för alltifrån 4-åringar till högstadie- och gymnasieålder, och jag har ­hittills aldrig varit med om att något är för svårt. Jag tycker snarare att den unga publikens kapacitet underskattas.

– När Unga Klara spelade min pjäs Vitsvit för olika referensgrupper av unga var en återkommande reaktion: ”Vi förstod inte vad det handlade om”. Men efter en halvtimmes samtal hade de satt ord på exakt allt vi ville förmedla. Ändå tyckte de inte själva att de hade förstått, eftersom de är så inskolade i en struktur där kunskap är kvantifierbar och det alltid ska finnas rätta svar. I konst arbetar man tvärtom med affekt, humor och konflikt. Meningen med en teaterföreställning är vad man erfar när man ser den.

Alla artiklar i temat Valår i klassrummet (9)

ur Lärarförbundets Magasin