Ingår i temat
Avhoppare
Läs senare

Synen på avhopp behöver förändras

AvhoppareNästan alltid handlar avhopp om att eleven inte känner sig välkommen eller inte får tillräckligt med pedagogiskt stöd. Det säger forskare som studerat orsakerna. Prata inte om avhoppare. Säg i stället utknuffade.

av Sara Djurberg
06 feb 2020
06 feb 2020
Synen på avhopp behöver förändras
Illustration: Arad Golan Coll

Sedan gymnasieexamen infördes 2011 har en relativt stor andel elever årligen gått ut gymnasiet utan att lyckas ta examen. I de första årskullarna efter reformen var det runt en tredjedel som inte tog examen. Sedan dess har siffrorna förbättrats, men fortfarande är det cirka en fjärdedel som inte fullföljer studierna på de nationella programmen i tid.

Det kan även vara högpresterande elever som är stress­ade och till slut utvecklar ohälsa.

Räknar man på fyra år sjunker andelen som inte tar examen till 20 procent. Av dessa går 6-7 procent ut med studiebevis, vilket betyder att de klarat nästan alla kurser. Den gruppen fullföljer vanligtvis så småningom sin utbildning och kan etablera sig på arbetsmarknaden.

Systemskiftet kan ändå inte helt förklara varför en fjärdedel av eleverna fortfarande, år efter år, inte lyckas med sina studier.

Tio orsaker till avhopp

Mobbning och utanförskap vanligaste orsaken – enligt ungdomarna själva

  1. Mobbning och socialt utanförskap. 
  2. Brist på pedagogiskt stöd i skolan.
  3. Vuxna som inte bryr sig. 
  4. Dåligt bemötande i skolan. 
  5. Bristfälligt stöd i skolan efter en långvarig frånvaro (på grund av sjukdom eller missbruk).
  6. Behov av mer praktik och mindre teori.
  7. Stökig skolmiljö.
  8. Fel programval.
  9. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte upptäcks under utbildningen.
  10. Dåliga hemförhållanden. 

Källa: En intervjustudie med 379 ungdomar utförd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor 2013.

Anna Liljeström är lärare, forskare i pedagogisk psykologi och expert på forskningen om studieavbrott. Hon har varit vetenskapligt ansvarig för Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) Plug in-projekt och arbetar nu som konsult i SKR:s nya utvecklingsprogram Uppdrag fullföljd utbildning.

Skälen till att ungdomar hoppar av varierar och har att göra med såväl systemfaktorer, som skolan, familjesituationen och individen, men det går ändå att se ett mönster, enligt Anna Liljeström. I en ingående svensk undersökning från 2013, där ungdomarna själva tillfrågats, rangordnas de tio vanligaste orsakerna till avhopp.
– Den visar att väldigt mycket är sociala faktorer, allt från mobbning till utanförskap. Eleverna har inga positiva relationer, varken till lärare eller klasskamrater. Det kan också vara att de inte ser någon koppling mellan studier och det egna livet, eller att de valt fel program.

Brist på pedagogiskt stöd är en annan stor orsak, framför allt för elever som har lite stöd hemifrån och/eller funktionsnedsättningar. Föräldrarnas utbildningsnivå är extremt utslagsgivande för hur elever klarar sina gymnasiestudier. 76 procent av eleverna vars föräldrar har eftergymnasial utbildning klarar gymnasiet, medan endast 33 procent av eleverna med föräldrar utan gymnasieutbildning gör det. Elever vars föräldrar har en gymnasieutbildning hamnar däremellan: 63 procent tar examen.
– Pedagogiskt stöd handlar mycket om specialpedagogiskt stöd och anpassningar. Det hänger ihop med inkluderingen och att få delta på egna premisser, säger Anna Liljeström.

Hälsofaktorer spelar också in, till exempel att eleven varit sjuk och inte fått hjälp att ta igen det den missat, eller psykisk ohälsa.
– Det kan även vara högpresterande elever, varav många flickor, som är stressade och till slut utvecklar ohälsa och riskerar att inte fullfölja, säger Anna Liljeström.

Att studierna är för teoretiska är också en orsak som lyfts i forskningen, särskilt kopplat till yrkesprogrammen som blivit mer teoretiska sedan de blev treåriga. För elever från studie­ovana hem kan det vara särskilt viktigt att det finns en koppling mellan teori och praktik, och att man i undervisningen knyter an till deras liv och framtida mål, enligt Anna Liljeström.

Jag tror att vi måste vara många som hjälps åt i skolan och samverka med fler professioner.

I forskningen om studieavbrott talar man om ”push”- och ”pull”-faktorer, det vill säga faktorer som har att göra med hur skolan fungerar för eleven och faktorer som kan ”dra” elever ur skolan. Nio av de tio vanligaste skälen till avhopp är kopplade till skolan, enligt den svenska undersökningen vars resultat också är i linje med internationella studier.

Dåliga hemförhållanden kommer på plats nummer tio. Många forskare inom EU vill därför att vi inte ska prata om ”drop outs” utan snarare tala om ”push outs”, eftersom push-faktorerna är mycket starkare. De anser att skolsystemen inte är tillräckligt flexibla för att alla unga ska få plats.
– Jag är böjd att hålla med. De flesta unga vill egentligen ha en utbildning, men känner sig inte välkomna i skolan, eller att skolan inte kan stödja dem, säger Anna Liljeström.

Gunnar Anderzon, utredare på SKR och ansvarig för organisationens utvecklingsprogram, Uppdrag fullföljd utbildning, håller med om att skolan och samhället behöver skifta perspektiv.
– Jag tror inte att det tidigare uppmärksammats att det kan vara ett strukturellt problem. Man har accepterat att det är 20 procent som inte klarar gymnasiet och inte gjort så mycket mer. Man har fokuserat på nästa steg, anknytning till arbetsmarknaden via det kommunala aktivitetsansvaret, KAA.
– Jag tror att vi kan bli mycket bättre på att jobba förebyggande i skolan i stället för att lämna problemet till framtiden, säger han.

Illustration: Arad Golan Coll

Först och främst behöver skolan bli bättre på att gå till botten med varför en elev stannar hemma, då det ofta börjar med frånvaro, och varför skolan inte fungerar, anser Anna Liljeström.
– Vi måste anstränga oss och fråga eleverna för att kunna jobba med rätt insatser.

I Plug in-projektet, som totalt 70 kommuner deltagit i, definierades fem framgångsfaktorer för att förebygga avhopp. Dessa använde även Skolverket i en stödinsats hos 47 gymnasieskolor, som redovisades förra året. Skolverket lät rektorerna som deltagit utvärdera insatserna och de pekade ut goda relationer till eleverna som den mest effektiva metoden, även när eleven är frånvarande. Tydliga rutiner för att följa upp frånvaro och snabba insatser är andra framgångsfaktorer.
– Vi trycker väldigt mycket på att jobba med bemötande, flexibilitet och att man måste se individen i helhetsperspektiv. Varje skola fick ett unikt upplägg utifrån sina behov, vilka såg olika ut. De fick koncentrera sig på den faktor som de behövde utveckla mest, säger Hans-Eric Wikström, undervisningsråd på Skolverket.

Rektorerna i Skolverkets insats efterlyste mer tid, resurser och personal för att kunna jobba förebyggande, bland annat med en förstärkt elevhälsa.

En fråga som oundvikligen dyker upp är hur skolorna ska kunna sätta in mer resurser när många kommuner just nu i stället skär ner på skolan. Kommer insatserna landa i knäet på lärarna?

Anna Liljeström svarar:
– Jag har själv varit lärare många år på högstadiet och vet att det är svårt. Jag tror att vi måste vara många som hjälps åt i skolan och samverka med fler professioner. Jag har sett jättepositiva effekter av att samla resurser så att socialtjänst och ungdomscoacher från KAA hjälps åt. Men det är supertufft och lärare är hårt belastade.

Såväl Anna Liljeström som SKR är inne på att anpassningar och olika former av stöd ska ske på en universell nivå, riktat till alla elever i stället för till enskilda individer.
– Vi behöver kanske arbeta mer med att göra anpassningar på klassrumsnivå, så att lärare slipper sitta med 20 olika planeringar. Om många elever har koncentrationssvårigheter eller behöver mer praktiska uppgifter behöver vi tänka igenom undervisningsstrategier och organisation på skolnivå så att det gynnar alla, säger hon.

När man frågar ungdomar så upplever de inte att gymnasiet är frivilligt.

Det kan exempelvis handla om språkutvecklande arbetssätt, genrepedagogik och att anpassa mer för elever mer särskilda behov, så kallade npf-certifierade klassrum. Studie- och yrkesvägledare kan också jobba integrerat med lärarna och hjälpa till med studieteknik och coachning i klassrummet så att det når alla elever.
– Vi ska inte alltid pinpointa individer utan även jobba med det systematiskt och på gruppnivå, säger hon.

Hon tror också att det finns mycket att göra i övergången mellan grundskolan och gymnasiet, exempelvis genom samarbeten där mottagande skola får information om elevers stödbehov. Att ha introduktionsperioder de första veckorna på gymnasiet då ungdomarna får bygga relationer och att sätta studietekniken är också effektivt.

Gunnar Anderzon, på SKR, hävdar att det inte behövs stora investeringar för att jobba mer flexibelt i skolorna. Enligt honom handlar det snarare om att skolorna behöver ta tag i frågan, såväl i grundskolan som i gymnasiet.
– I Plug in såg vi att grundskolor snabbt fick bättre resultat och fler behöriga när man väl jobbar med det och uppmärksammar ett visst beteende hos elever.

Anna Liljeström efterlyser även ett nationellt grepp om studieavbrotten. I dag saknas gemensamma definitioner av vad som menas med ett avhopp, och med problematisk skolfrånvaro, vilket gör det svårt att arbeta systematiskt med fenomenet. Kommuner och skolor har heller inga övergripande riktlinjer att stödja sig mot. Anna Liljeström jämför med Nederländerna där det finns nationella uppföljningssystem för elevers frånvaro som tidigt fångar upp varningssignaler och gör det möjligt att följa elever i övergångar mellan skolor och över kommungränser.
– Där har man också systematiserat stödfunktioner till skolor som ger kunskap och stödjer det närvarofrämjande arbetet, säger Anna Liljeström.

SKR försöker tillsammans med Skolverket och andra berörda myndigheter och organisationer nu ta ett samlat grepp om avhoppen genom en samverkansgrupp som träffas regelbundet. Man trycker även på med ekonomiska incitament för att få kommunerna att prioritera frågan. Ungdomar utan gymnasieutbildning löper betydligt större risk att hamna i långtidsarbetslöshet, ohälsa och kriminalitet. Ungefär 10-13 procent i åldern 16-24 riskerar att hamna i ”UVAS”-gruppen, ungdomar som varken arbetar eller studerar.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har räknat ut att en ung person som hamnar i livslångt utanförskap kostar samhället 10-15 miljoner kronor under sin livstid, lågt räknat. Men även i ett kortare perspektiv kostar det stora summor om många elever går flera extra år på introduktionsprogrammen. Därför räknar SKR nu på vad det kostar, med förhoppning om att kommunerna ska investera i tidiga åtgärder som ger ett bättre flöde.

För även om gymnasieskolan är frivillig så finns det en samsyn om att alla ska få möjlighet att klara av gymnasiet. Anna Liljeström:
– När man frågar ungdomar så upplever de inte att gymnasiet är frivilligt. De vet att det inte finns så stora möjligheter till fasta jobb om man inte fullföljer gymnasiet.

Fem framgångsfaktorer för att förebygga avhopp

  1. Bemötande
    Alla elever behöver känna sig sedda och att skolan har höga förväntningar på dem. Goda relationer till lärare eller andra vuxna på skolan är särskilt viktigt för elever i riskzonen.
  2. Individcentrerat arbetssätt
    Man behöver ha en helhetssyn på elevens situation i skolan och utreda varför eleven stannar hemma.
  3. Samverkan
    Med andra professioner, exempelvis inom elevhälsan, men även externa aktörer. Skapa en sammanhållen process kring elever som är i riskzonen.
  4. Flexibilitet
    I undervisningens form och innehåll, men också i vilken typ av stöd eleven behöver. 
  5. Koll och uppföljning
    Man behöver ha rutiner för att upptäcka och följa upp elever som distanserar sig från skolan. Samt möta upp med rätt insatser.

Källa: Skolverket och Plug in-projektet.

Alla artiklar i temat Avhoppare (10)

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com