Läs senare

Svårt stå emot kollegans krav

GränssättningAtt undervisa en arbetskamrats barn kan bli en känslig historia. Tina och Petra är erfarna gymnasielärare, men har ändå hamnat i svåra situationer.

26 Okt 2018

Tina är gymnasielärare med bara ett par år kvar till pensionen. På hennes skola, som ligger i en mindre ort i norra Sverige, är det inte ovanligt att ha en kollegas barn som elev.
– Det har hänt regelbundet under hela min karriär, säger Tina. Oftast går det bra, men det är ganska känsligt. Man får alltid se till ha på fötterna om det skulle bli komplikationer med eleven. Att verkligen vara noga med dokumentation och betygsunderlag. Och i klassrumssituationen är jag väldigt noga med att aldrig beröra hur elevens släktförhållanden ser ut.

Men vid ett par tillfällen har det ändå uppstått problem. Bland annat när en av Tinas mentorselever blev svårt mobbad av en klasskamrat. Mobbarens mamma arbetade också som lärare på skolan.
– Jag hade bett alla i klassen skriva ner vad som hänt och slutsatsen var solklar: det fanns tydliga bevis för vad killen hade gjort. Men på elevvårdskonferensen började hans mamma, som alltså var en kollega, ändå att skylla på mig. Hon menade att jag hade brustit i min ledarroll och inte kunde hantera konflikter. Hon gjorde det dessutom på ett väldigt elakt sätt. Som tur var grep rektor in och försvarade mig, men det var en mycket obehaglig upplevelse.

En annan gång kände hon ett starkt tryck från en kollega att sätta ett bra betyg på dennas barn.
– Efter kursen låg eleven och vägde mellan ett C och ett B. Då valde jag det högre betyget, vilket jag nog inte hade gjort annars. Jag var lite för snäll.

Tina har vid ett tillfälle också haft en av sina egna döttrar i en kurs.
– Det är faktiskt mycket enklare, för med sina egna barn blir man extra noga med att vara hård och rättvis.

Petra arbetar på en stor gymnasieskola i en stor stad, men även där är det relativt vanligt att undervisa kollegors barn – och att det ibland leder till komplikationer.
– Vår skola håller väldigt hög kvalitet och många lärare vill helt enkelt att deras barn ska gå här.

Hon har haft både positiva och negativa erfarenheter av fenomenet.
– Just nu har jag en kollegas son i matematik, en kille som inte är särskilt ambitiös. Hans mamma är musiklärare på skolan och en väldig avslappnad person som aldrig skulle lägga sig i. Men jag får ändå tänka mig för i personalrummet så att jag inte nämner honom vid namn. Annars brukar man ju prata väldigt fritt om eleverna, och med en viss jargong …

Förra året ställdes Petra däremot inför ett dilemma när kökschefens dotter skulle byta till hennes grupp. En person som Petra står nära och tidvis umgåtts med även privat.
– När jag fick höra det tänkte jag bara ”nej, nej …”. Det gjorde mig väldigt stressad.

Petra och kökschefen var helt överens om att de skulle hålla isär rollerna. Men så blev det inte.
– Det blev snart väldigt mycket påtryckningar. Hon frågade hur hennes dotter skötte sig, hur det hade gått på proven och så vidare. Eleven är en högpresterande tjej som mamman är väldigt stolt över. Hon ville försäkra sig om att hennes barn skulle nå sitt A.

Dessutom kom kollegan gärna och berömde Petra.
– Hon kunde säga att dottern hade sagt hemma att jag är så duktig på att undervisa. Det var jobbigt. Jag visste ju inte om det var sant eller om mamman bara ville smickra mig för att få ut information. Det slutade med att jag tog omvägar runt henne i skolan och und­vek att fika tillsammans, som vi ofta gjorde tidigare.

Petra och Tina heter egentligen något annat.

”Diskutera ordentligt innan”

Maria Burström.

– Jag tror att det är ganska vanligt att man då och då får en kollegas barn i sin klass, säger Maria Burström som är specialpedagog på Dragonskolan i Umeå och medlem i Lärarförbundets referensorgan för gymnasieskolan.
– Det viktigaste är att diskutera det hela med den aktuella kollegan i god tid innan.

Att båda är erfarna och professionella lärare är ingen garanti för att knepiga situationer inte kan uppstå, framhåller Maria Burström. Ens egna barn är alltid en känslig sak. Och pressen man kan känna från en lärarkollega kan vara subtil och svår att sätta fingret på.
– Prata igenom hur ni ska förhålla er till varandra. Vad är okej att samtala om i arbetsrummet eller personalrummet? När ska ni kontakta varandra i egenskap av förälder respektive kollega?

Handlar det om att undervisa barn till en kollega man också umgås med privat kan balansgången bli extra svår.
– Där kan det gå åt båda hållen. Antingen att man blir för snäll eller att man bedömer för hårt just för att visa att man inte är jävig. I de fallen tycker jag att det är rimligt att föra en dialog med sin rektor och få löfte om en medbedömare när det blir dags för betygsättning.

ur Lärarförbundets Magasin