Ingår i temat
På olika villkor
Läs senare

”Ska blivande mekaniker bara läsa romaner om bilar?”

Nio ämnen är gemensamma för alla. Men djupet i undervisningen skiljer sig åt mellan programmen. Det kan få konsekvenser för elevernas möjligheter som medborgare.

01 Dec 2015

Illustration: Henrik Franklin

”Läroböcker i svenska gör stor skillnad mellan programmen”

Skillnaden var påtaglig, såg Pernilla Andersson Varga, svensklärare och forskare vid Göteborgs universitet. Medan elever på samhällsprogrammet ställdes inför höga förväntningar – som att kunna skriva utredande texter – erbjöds elever på elprogrammet en undervisning som mer eller mindre gick ut på att återge fakta.

Och resultatet blev därefter; yrkeselevernas texter påminde närmast om sådana som skrivs på mellanstadiet.

Detta visar hon i sin doktorsavhandling från förra året, där hon undersökte skrivundervisningen inom ramen för samma svenskkurs på fyra olika gymnasieprogram på en skola i sydvästra Sverige. Så varför får då yrkeselever enklare undervisning i exempelvis svenska och engelska?

Enligt Pernilla Andersson Varga bottnar det i en allmän föreställning om att människor antingen är praktiskt eller teoretiskt begåvade, och att yrkeselever hör till den förra kategorin och därför inte nödvändigtvis behöver någon högre teoretisk utbildning.

– Inte bara lärare har den uppfattningen, säger hon, utan också läromedelsförfattare. Om man jämför läroböcker i svenska så är det ganska stor skillnad mellan vad elever på yrkesprogram och högskoleförberedande får läsa.

Den föreställningen, medveten eller inte, återspeglas också i den senaste läroplanen, Gy 11, där kärnämnena ersatts av gymnasiegemensamma ämnen. Inte minst inom svenskämnet är detta tydligt, menar Pernilla Andersson Varga.

– Före 2011 fanns det två svenskkurser, som omfattade 200 poäng och som var obligatoriska för alla elever på gymnasiet. Men i dag läser yrkeseleverna bara en kurs om 100 poäng, som inte ger någon behörighet till högskolestudier. Medan de som går på högskoleförberedande läser tre kurser om sammanlagt 300 poäng.

– Så i dag är skillnaden mellan vad yrkeselever och högskoleförberedande läser mycket större.

Men alla vill ju inte bli akademiker?

– Nej, men skolans uppdrag är inte bara att utbilda unga människor till ett yrke. Den ska också utbilda unga människor till aktiva och ansvarsfulla samhällsmedborgare. Och där spelar svenskämnet – att till exempel kunna argumentera och förklara ett problem i en text – en väldigt grundläggande roll.

Tidigare arbetade Pernilla Andersson Varga som svensklärare i drygt tjugo år, framför allt på yrkesprogram.

– Att skriva var något som många elever där gärna ville undvika.

På den tiden, före Gy 11, var intentionen att alla elever skulle uppnå grundläggande högskolebehörighet. Den är borta i dag. Däremot har idén om infärgning, att anpassa undervisningen efter programmet, växt sig starkare. Något som Pernilla Andersson Varga delvis är kritisk till.

– Självklart vill man som lärare anpassa innehållet i undervisningen efter sina elever, det ökar ju deras intresse för ämnet. Det är bra att elever som exempelvis ska bli bilmekaniker får lära sig vad bilens olika delar heter på engelska.

– Men ska de läsa romaner som bara handlar om bilar och bilmekaniker och som utspelar sig i sådana miljöer? Nej, det tycker inte jag. Och det tror jag inte heller eleverna vill.

”Lärare har en förkärlek för att ge olika kunskaper i engelska”

Från 1960-talet och några decennier framåt var intentionen att alla elever skulle uppnå en gemensam kunskapsbas, oavsett programinriktning. Med läroplanen från 1994, Lpf 94, blev en omfattande kunskapsbas i gemensamma ämnen närmast en självklarhet, förklarar Jan Berggren, engelsklärare och forskare vid Linnéuniversitetet. Det livslånga lärandet ekade i vartenda klassrum.

– Alla skulle ha möjligheten att kunna läsa vidare efter gymnasiet. Jämlikhetstanken var väldigt stark då, säger han.

Strax efter millennieskiftet kom detta synsätt emellertid att börja ifrågasättas. Det visade sig nämligen att många yrkeselever hade svårt att uppnå godkända resultat i kärnämnena. De ansvariga insåg då att något behövde göras, berättar Jan Berggren, och därför började man nu tala om en anpassning av undervisningen efter programinriktning.

Begreppet infärgning dyker upp för första gången i propositionen Kunskap och kvalitet – elva steg för utvecklingen av gymnasieskolan år 2003. Infärgning är i sig inte något nytt. Det har lärare på olika sätt gjort i alla tider. Men genom senaste läroplanen, Gy 11, drogs detta till sin spets, säger Jan Berggren.

– Om Lpf 94 var höjdpunkten på en gemensam kunskapsbas så är Gy 11 dess motsats. Med den drar man en väldigt tydlig gräns mellan vilka kunskaper som ska ges på respektive program och inte. Från första dagen ska det märkas vilket program man går på.

I sin doktorsavhandling från 2013 visar Jan Berggren hur denna reform påverkat undervisningen i engelska. Eleverna på studieförberedande program fick en undervisning som öppnade upp för många samhällssammanhang. Eleverna på yrkesprogrammen fick snarare en undervisning som begränsade dem. Dessutom bidrog lärarna själva till att öka skillnaderna, noterade Jan Berggren.

– Lärare har ofta en förkärlek för att ge lite olika kunskaper beroende på vilka program eleverna går på, säger han.

I England är infärgningen än mer påtaglig, berättar Jan Berggren.

– Där är det sedan lång tid tillbaka mycket mer uppdelat mellan dem som går en yrkesinriktning och dem som ska gå vidare till universitet.

– Men vi i Sverige har börjat närma oss dem i det avseendet. Gy 11 har på många sätt varit en anpassning till ett anglosaxiskt sätt att se på hur man utbildar ungdomar.

”Samtidigt som historian stärktes halverades samhällskunskapen”

Kristina Ledman, tidigare gymnasielärare och numera forskare vid Umeå universitet, vet vad 46 yrkeselever helst vill ha för kunskapsbas inom ämnet historia. Dessa elever ingick i en avhandling som hon lade fram i våras – och, nej, de önskade vare sig årtal eller andra triviala kunskaper. Tvärtom.

– Under mina intervjuer så framgick det snarare att de efterfrågade kunskaper om sådant som kunde ge dem bättre förståelse för sin egen samtid, säger hon och syftar till exempel på orsakerna till och konsekvenserna av 11 september-attentaten.

Som en elev sa under en intervju: ”Man kanske inte alltid kommer vara målare, eller hur.”

– Det visar ju att att även de som går på en yrkesutbildning bär på tankar om att om- eller vidareutbilda sig senare i livet.

Historieämnet stärktes i samband med Gy 11 genom att det blev obligatoriskt, ett av de nio gymnasiegemensamma ämnena. Det tycker Kristina Ledman var bra. Men, understryker hon:

– I samma andetag halverade man kursen i samhällskunskap. Den gick från att ha varit ett kärnämne på 100 poäng till att bli ett gymnasiegemensamt på 50 poäng.

Det totala poängantalet i de gymnasiegemensamma ämnena har också minskat – från 750 till 600 poäng.

– Det är det mest påtagliga med hela reformen. Det gör ju att steget blir längre för de elever som vill skaffa sig behörighet för högskolestudier.

Vad tycker du om det?

– Jag tror att det är viktigt att eleverna får de här ämnena i tillräcklig utsträckning som ett led i deras egen medborgerliga utbildning, inte minst av demokratiska skäl.

Kärnämnen blev gymnasiegemensamma

I dagens läroplan, Gy 11, finns totalt nio gymnasiegemensamma ämnen: engelska, historia, idrott och hälsa, matematik, naturkunskap, religionskunskap, samhällskunskap och svenska/svenska som andraspråk. Omfattningen av de gymnasiegemensamma ämnena varierar mellan programmen. Elever på yrkesprogrammen läser generellt färre poäng av ämnena än elever på högskoleförberedande program. Yrkeselever har dock rätt att läsa kurser som ger grundläggande högskolebehörighet inom ramen för det individuella valet och som utökat program.

ur Lärarförbundets Magasin