Läs senare

”Ordföljd är det jag brinner mest för”

PorträttGrammatikälskare, språkinspiratör, rolig, romanmästare och … tråkig. Sara Lövestam har kallats för många saker. Själv beskriver hon sig som en genrelös författare, vars huvud går på högvarv.

Mångsysslare. I dag är Sara Lövestam författare och ­domare i Sveriges Radios Lantzkampen. Men det är insatsen som lärare hon är mest stolt över.
Foto: Christopher Hunt

Om verb skulle ha sex med någon, vilka skulle de ligga med då? Det är en av många finurliga frågeställningar som författaren och språkvetaren Sara Lövestam skulle kunna använda för att inleda en föreläsning om grammatik, i en sal full med tonåringar.
– Syftet med den här typen av fråga är att jobba upp någon sorts nyfikenhet där eleverna inser att det finns något de behöver veta för att kunna förstå mitt jätteroliga skämt, säger hon med ett lite ironiskt ansiktsuttryck.

Sedan drar hon sin egen teori:
– Om det var påven som bestämde vem verben skulle ha sex med så skulle de bli tvungna att ligga med ett adjektiv, för det är det enda sättet som de kan få någon avkomma, nämligen particip. Men om verben själva skulle få bestämma vilka de ska ha sex med, ja då kanske några helst vill ligga med andra verb.

Och det finns ännu en variation på svaret, visar det sig, men det vill hon inte berätta. Det är alldeles för nördigt.

Om påven bestämde vem verben skulle ha sex med skulle de bli tvungna att ligga med ett adjektiv.

Jo, berätta!
– Okej då. Om vissa verb helst skulle ligga med andra verb så gör det dem till homonymer …

Sara Lövestam

Ålder: 38 år.
Bor: I Hökarängen i Stockholm.
Familj: Sambo.
Uppvuxen: I Östersund, Sigtuna och Zimbabwe.
Boktips: Koka björn av Mikael Niemi.
Aktuell: Grammatikboken Grejen med ordföljd: Allt du någonsin velat veta om satsdelar. Samt boken Gruvan (9–12 år) och bilderboken Under mattan illustrerad av Per Gustavsson.
Framtidsdrömmar: ”Att världen ställer om och lyckas nå tvågradersmålet. Fred på jorden och att Fjällbrynt snart får ordning på den nya fabriken så att jag kan äta messmör igen.”

Lusten att vrida och vända på relationen mellan satsdelar och ordklasser och klura på hur radikalt en mening kan förändras om man böjer ett ord på olika sätt, eller flyttar runt beståndsdelarna i en mening, säger mycket om Sara Lövestams förhållande till språk. För henne är grammatik lika med kreativitet, så länge det paketeras på rätt sätt.

Tidigare ägnade hon dagarna åt att arbeta med att lära ut grundläggande språkkunskaper till människor med annat modersmål, medan kvällarna gick åt till att skriva romaner och grammatikböcker. Men efter tio år som sfi-lärare var hon tvungen att acceptera att tiden inte räckte till.
– Egentligen är det ironiskt att jag slutade som lärare eftersom det är den insatsen som jag är mest stolt över. Jag har lärt över tusen elever det svenska språket. För mig handlar yrket som språklärare om demokrati. Om man inte lär sina elever vad som anses vara det mest korrekta sättet att prata och skriva så kommer de att uttrycka sig på ett sätt som riskerar att göra att andra människor inte tar dem på allvar.

Just nu är hon aktuell med sin tredje populärvetenskapliga grammatikbok Grejen med ordföljd, efter att i två tidigare böcker ha avhandlat vad som är grejen med substantiv och verb. I den senaste boken får läsaren lära sig vad som är likheten mellan en satsdel och en sago­dvärg, bland annat. Och att ordföljden i en mening kan vara den livsavgörande skillnaden mellan ”Är inte det där ett stup?” Och ”det där är inte ett stup”.
– Ordföljd är det jag brinner mest för eftersom den avgör väldigt mycket i svensk grammatik och är ovanligt strikt och komplicerad i jämförelse med andra språk. Den här boken blev lite mastigare än mina tidigare grammatikböcker eftersom det krävs att läsaren greppar alltifrån subjekt, predikat till adverbial för att jag, äntligen, ska kunna reda ut hur allting hänger ihop.

Hittills har hon gett ut elva romaner och som skönlitterär författare har Sara Lövestam valt att inte begränsa sig, varken till genre eller till målgruppens ålder. Ett liv med begränsningar är dessutom själva motsatsen till hennes egna ambitioner.
– Jag är kreativ på väldigt många plan och har ett behov av att uttrycka mig på olika sätt. Jag gillar att måla, rita, göra pepparkakshus, snickra, göra musik och lära mig spela olika instrument. I princip allt utom inredning och dagligt hushållsunderhåll. Om jag skulle börja nischa mig för att få en tydlig profil och målgrupp och inte tillåta mig själv att vara kreativ inom de områden som intresserar mig, så vore jag bara dum mot mig själv.

Men visst finns det en gemensam nämnare i alla hennes berättelser, vare sig de bygger på relationer, spänning, samtida samhällsfrågor eller berättelser från en svunnen tid. För alla bottnar i temat om att våga vara sig själv. Och gärna med ett innehåll som skapar igenkänning hos läsaren.

Hon är väldigt stolt över Kouplan-serien, där läsaren får följa en papperslös man som kämpar för att hitta sätt att ta sig fram i en osäker tillvaro. Böckerna har även getts ut i lättläst version och används ofta i både sva- och sfi-undervisning.
– De har fått ett väldigt positivt mottagande och Kouplan har blivit en förebild för många. Vid ett tillfälle berättade en lärarkollega till mig om en ensamkommande ung elev som sagt ”Jag är som Kouplan nu”, efter att ha fått avslag på sin tredje ansökan och blivit papperslös. Det är väldigt starkt. Att få känna igen sig i en historia kan betyda så oerhört mycket mer än vad det låter som när man bara säger det. Ibland kan det vara på liv och död. Oavsett om det gäller svåra familjesituationer, ett val man har varit tvungen att göra, om ensamhet eller om att komma ut ur garderoben.

De två senare situationerna har hon själv varit med om. När andra barn på förskolan kastade boll satt Sara Lövestam och funderade över varför vissa ord slutade på -or och andra på -ar. Som mammor, pappor, flickor och … pojkar? Och det var långt innan hon hörde talas om grammatik och plural.

Foto: Christopher Hunt

Redan då förstod hon att hon skilde sig från mängden och i 12-årsåldern fick hon ännu mer att grubbla över.
– Jag var så himla rädd för att vara lesbisk och gjorde allt för att inte uppfattas så, ända upp till 19 års ålder. Jag lyssnade på hur kompisarna pratade om killar, hade pojkvänner som alla andra och en killalmanacka på väggen. Det präglade varje dag och erfarenheten av att ha varit i garderoben i sju väldigt viktiga år har påverkat tematiken för alla mina romaner.

Utåt sett framstår Sara Lövestam som en lugn person. Hon tar sig tid att fundera på de frågor hon får, stannar ibland upp mitt i en mening för att rätta sig själv när något inte är grammatiskt korrekt. Men hennes hjärna går på högvarv, nästan jämt.
– Jag kan inte ens gå på museum. Om jag går till Fotografiska så hinner jag inte längre än till första rummet innan jag vill hem och uttrycka mig genom att experimentera med min egen kamera.

Oftast leder tankar och associationer till konkreta resultat, inte sällan i form av en bok. Men det kan också vara hämmande, rent socialt, konstaterar hon och berättar att begreppet ”tråkig” har yttrats av tidigare flickvänner som har ansett att hennes behov av egentid är alldeles för stort.
– De hade ingen aning om hur roligt det är inne i mitt huvud. Fast nu är det inte ett problem längre. Jag är språknörd, min sambo är sportnörd och har ett lika stort behov av att ägna sig åt sina egna intressen. Men båda tycker om att snickra och bygga på vår sommarstuga, så det är något som förenar oss.

Med hjälp av Youtube och byggprogram på tv har de bland annat lärt sig att bygga en uteplats och en vedbod på 15 kvadratmeter. I somras borrade Sara Lövestam tretton hål i ett berg och lärde sig att man inte ska borra utan stötskydd, och slutligen att det räcker med tre hål för att uteplatsen ska kunna stå stadigt förankrad.

Sara Lövestam är ingen språkpolis. Hon är språkintresserad. Men som domare i Sveriges Radios humor- och frågesportprogram Lantzkampen låter hon sig gärna inspireras av sin språkpolisiära mormor. Då har hon fullständig makt över vad som är rätt och fel och ensamrätt på att dela ut stilpoäng.

Som föreläsare om litteratur, författarskap och grammatik intar hon en betydligt mer ödmjuk hållning. Då är hennes roll att inspirera och av de teman hon föreläser om är det grammatiken som brukar trollbinda mest.
– Min ambition är att försöka ändra på uppfattningen av grammatik som en lagbok där någon har suttit och bestämt hur vi ska prata och skriva. Grammatik är snarare resultatet av en mängd upptäckter som har åstadkommits genom att folk har suttit och lyssnat och försökt beskriva vad människor gör med språket när de kommunicerar, säger Sara Lövestam.

Jag tror inte att det spelar någon roll vilken typ av litteratur som barn och ungdomar läser, bara de läser. Smaken utvecklas i sin egen takt.

Därefter poängterar hon att den som lär sig att se språkets uppbyggnad ur ett historiskt perspektiv får enklare att förstå den preskriptiva grammatiken – varför det är bättre att skriva på ett sätt än ett annat.

För bara tjugo år sedan läste vi nästan enbart genomarbetade och professionellt skrivna texter. I dag är alla människors språkbruk ute på nätet för alla att se. Visst finns det fördelar och nackdelar med den utvecklingen, men det är främst den förändringen som är orsaken till att dagens elever får kämpa med skriftspråket, tror Sara Lövestam. Inte att lärare fokuserar på språket i mindre utsträckning än tidigare.
– När jag pratar om den här frågan med lärare så får jag ofta höra att det enda ungdomar läser på fritiden är sina kompisars uppdateringar, vilket innebär att de inte får ett inflöde av korrekt skriftspråk. Och utan det inflödet blir det väldigt svårt att utveckla ett eget skriftspråk.

Hur vuxna och lärare ska bära sig åt för att väcka ungas språkintresse och läsglädje har Sara Lövestam inget rakt svar på. Hon kan bara tala av egen erfarenhet.
– Framför allt så tror jag inte att det spelar någon roll vilken typ av litteratur som barn och ungdomar läser, bara de läser. Smaken utvecklas i sin egen takt. Jag läste Kittyböcker i två år men till sist tröttnade jag och ville ha något annat.

Som lärare tror hon att det viktigaste av allt är att visa upp en ärlig språknyfikenhet och försöka dela med sig av den till eleverna.
– Ett exempel skulle kunna vara att försöka fånga upp ord och uttryck som eleverna själva använder, i stunden, utan att klanka ner på någon. Varför säger man egentligen ”fett”? Eller varför säger man ”den gubben gick inte” när någonting inte gick som det var tänkt?

Ja, varför säger man så?
– Jag har ingen aning. Det är också det jag menar. Det behöver inte alltid finnas ett svar på alla frågor. Det viktigaste är att det engagerar.

ur Lärarförbundets Magasin