Ingår i temat
Förstelärare
Läs senare

Ola försöker så didaktiska frön

FörstelärareOla Mattsson och Anneli Aresdotter är två av 18 förstelärare på Westerlundska gymnasiet i Enköping. De är nöjda med sina tjänster men tycker inte att deras arbetsuppgifter skiljer sig så mycket från tidigare.

12 dec 2019
Ola försöker så didaktiska frön
Inspirerar. Som förstelärare känner Ola Mattsson att han kan ta ut svängarna mer. Han vågar testa nya sätt att undervisa som ett sätt att också, förhoppningsvis, inspirera andra lärare. Foto: Patrik Lundin

Ola Mattsson fingrar nervöst på sin komihåglapp.
– Jag har aldrig intervjuats förut. När jag fick frågan tänkte jag, snälla nån, att vara förstelärare är väl inte så märkvärdigt. Det är ju inget jag pratar om, säger Ola Mattsson.

Varför inte?
– Jag vet inte. Det kanske beror på jantelagen, att ingen ska tro att den är bättre än någon annan. Och det tror jag verkligen inte att jag är.

Ola Mattsson har arbetat på Westerlundska gymnasiets vård- och omsorgsprogram i Enköping sedan 2016. Tjänsten som förstelärare, med uppdrag att utveckla skolans värdegrundsarbete, fick han i februari 2018. Sedan dess har han funderat på om uppdraget egentligen hade passat bättre som ett tidsbegränsat projekt snarare än en tillsvidareanställning.
– Det finns många andra lärare som knackar på dörren och har bra idéer, men just nu finns det inga fler förstelärartjänster. Om jag i stället hade fått anställningen på två eller tre år så kunde ju någon annan tagit över stafettpinnen efter mig, säger Ola Mattsson, som har förståelse för att det kan finnas lärare som upplever en orättvisa i att han fick 5 000 kronor mer i lön.

Skolutveckling är inget jag driver, jag försöker snarare att initiera den. Man är ju ingen profet i sitt hemland.

– Jag träffar kollegor dagligen som inte är förstelärare och som gör ett underbart jobb. Borde inte de också ha lika stor chans till högre lön?

Ola Mattsson skrattar till där han sitter på stolen i det lilla konferensrummet.
– Jag låter nästan lite socialistisk, men det kanske jag är också.

Ola Mattsson tror att han fick jobbet som ett kvitto på sitt tidigare arbete på skolan, framför allt med kursen etik och människans livsvillkor som på kort tid blev så populär att den fick dubbleras.
– Ja, den föll väl ut, säger han blygsamt.

Studiesugen. Anneli Aresdotter tycker att en förstelärartjänst ska vara kopplad till en motprestation. Själv hade hon velat studera till en master i engelsk litteratur.
Foto: Patrik Lundin

Som förstelärare har han tillsammans med andra tagit fram en kunskapsbank i värdegrundsarbete, som andra lärare kan använda för att diskutera frågor om hållbar utveckling, integration, sex och samlevnad, genus, jämställdhet och etik.

Utöver det kommer han inte på några större skillnader mellan att vara lärare och förstelärare.
– Du ser ju själv, arbetsuppgifterna är mycket generellt skrivna, säger Ola Mattsson och pekar på komihåglappen där fem kortfattade punkter är listade. Som förstelärare ska han, i samarbete med skolledningen, bidra till skolans utveckling, bland annat genom kollegialt lärande, handleda nya lärare, bistå kollegor med betygsättningen och leda utvecklingen inom ämnesområdet.

– Skolutveckling är inget jag driver, jag försöker snarare att initiera den. Man är ju ingen profet i sitt hemland.

Hur menar du?
– Det är inte så att jag håller i regelbundna förstelärarmöten eller nåt. I stället försöker jag så didaktiska frön hos de andra lärarna och visa på möjligheter att förnya pedagogiken.

Ett konkret exempel är att Ola Mattsson arbetar med att ge eleverna större inflytande, till exempel i hur de ska examineras. Tillsammans har de kommit överens om tre sätt som de kan visa upp sina kunskaper på: seminarium, inlämningsuppgifter eller prov. Ett annat exempel är de instruktionsfilmer som Ola Mattsson börjat göra.
– Jag känner nog ett större ansvar som förstelärare än tidigare. Genom att ta ut svängarna i undervisningen och sedan berätta om det för de andra lärarna vill jag inspirera fler att våga testa. När jag delar med mig av mina misstag uppskattas det ofta, skrattar Ola Mattsson.

Det är snart dags att förbereda lektionen i akutsjukvård. På väg till klassrummet passerar Ola Mattsson ett fikarum där Morteza Ahmadi och Haleluya Holoshi sitter. De har Ola Mattson som mentor, men har ingen aning om att han är förstelärare.
– Vad är det? Ola skryter inte om sånt, säger Haleluya Holoshi som tycker att hans mentor både är rolig och pedagogisk.

Fint att bli sedd. Morteza Ahmadi och Haleluya Holoshi går sista året på vård- och omsorgsprogrammet. De tycker att deras lärare Ola Mattsson är bra på att se alla elever.
Foto: Patrik Lundin

– Det finns faktiskt inget dåligt med honom och jag är en öppen person så hade han inte varit bra hade jag sagt det. Han är rättvis, det gillar jag, säger Haleluya Holoshi.

På frågan varför han är så bra berättar Morteza Ahmadi att Ola Mattson brukar variera sitt sätt att lära ut.
– Helt plötsligt, mitt i en Powerpoint så hör vi hans röst. Då har han spelat in en film. Det gör att vi skrattar samtidigt som vi lär oss, säger Morteza Ahmadi och får medhåll av Haleluya Holoshi.

– Man vaknar till. Hans positiva energi är så viktig.

Morteza Ahmadi ställer sig upp och lyfter ner väggklockan över dörren.
– Shit, jag blev orolig att vi missat lektionen, men den här klockan går ju fortfarande på sommartid.

Morteza Ahmadi och Haleluya Holoshi hinner i tid till lektionen och möts av skrattande klasskamrater. Någon har tejpat ihop Ola Mattssons dator och han tvingas linda bort flera varv under applåder och skratt.
– Vi har hållit på så här hela terminen. Det har varit vanlig tejp, eltejp och silvertejp. Det var faktiskt Ola som började, förklarar en av eleverna leende.

Då har han spelat in en film. Det gör att vi skrattar samtidigt som vi lär oss.

Ola Mattsson tar det hela med ro och lektionen fortsätter. Med en modell av ett ben lutad över axeln går han runt till eleverna som får svara på olika frågor om muskelgrupper och artärer. Arbetsro infinner sig så sakteliga och utanför klassrummet bryts den gråa novemberhimlen av skolans röda tegelväggar.

En tio minuters promenad från vård- och omsorgs­programmet ligger Westerlundska gymnasiets huvudbyggnad, där bland annat samhällvetenskapsprogrammet finns. Anneli Aresdotter, förstelärare i engelska och svenska sedan fem år, hälsar välkommen vid skolans entré. Hennes särskilda uppdrag är att fortsätta utveckla skolans internationella utbyten och det ämnesintegrerade arbetssättet. Precis som Ola Mattsson tror hon att förstelärartjänsten var en bekräftelse på tidigare arbete.

Anneli Aresdotter tar snabba steg längs med norra Europas längsta skolkorridor, som för stunden är tyst och tom. I medieelevernas praktiska arbetsrum precis intill är det däremot livat.
– Hur kan jag få fokus på alla saker samtidigt, suckar en elev uppgivet och försöker ställa in skärpedjupet på kameran. En klasskamrat hjälper till medan Annelie Aresdotter förgäves letar efter något som kan konkretisera hennes internationella arbete. Jag passar på att fråga hennes mentorselever om de känner till att hon är förstelärare. De ser lika frågande ut inför det som för kamerans bländare.

– Jag tycker faktiskt inte att eleverna ska känna till att jag är förstelärare. Det handlar ju mest om skolans organisation.

Anneli Aresdotter sitter något framåtlutad vid köksbordet i personalrummet som är stort och tomt så när som på två andra lärare. Hon berättar att hon tillsammans med programrektorn återkommande sätter upp personliga mål kring förstelärarskapet samtidigt som hon saknar tydligt avsatt tid för rollen.
– Varje år är det nedskärningar och jag behöver arbeta full tjänst som lärare. Det gör att jag inte har tid att utveckla mitt förstelärarskap på det sätt jag skulle vilja, säger Annelie Aresdotter som menar att det framför allt varit en karriärväg för henne.

Populär kurs. Ola Mattsson tror att hans arbete med kursen etik och människans livsvillkor har bidragit till att han har blivit förestelärare.
Foto: Patrik Lundin

– Jag fick ett lönepåslag på 5 000 kronor och en titel, men det har inte förändrat det arbete jag gör. Jag hade drivit de här utvecklingsprojekten även om jag inte var förstelärare.

Om Anneli Aresdotter kunde backa bandet hade hon utformat förstelärarreformen annorlunda.
– Jag tycker att en förstelärartjänst ska vara kopplad till en motprestation, att läraren vidareutbildar sig. Jag hade till exempel gärna studerat en master i engelsk litteratur, säger Anneli Aresdotter, som inte tycker att förstelärarskapet ska vara tidsbegränsat.

– Nej, då hade den ju inte varit en karriärväg.

I dag finns det 18 förstelärare på Westerlundska gymnasiet och i nuläget kommer inga nya att utses. Linda Lindahl, rektor för Westerlundska gymnasiet som just nu arbetar som tillfällig förvaltningschef för utbildning och arbetsmarknad på Enköpings kommun, hade gärna sett att reformen testats under en längre tid innan den infördes permanent.
– Jag är inte helt säker på att diskussionerna som reformen medfört gynnat lärarkåren, säger Linda Lindahl, som planerar att återgå till sin rektorstjänst.

Eftersom förstelärartjänster kopplats till specifika uppdrag som inte alltid går att upprepa varje år menar Linda Lindahl att reformen varit svår att genomföra.
– När uppdragen är slutförda får försteläraren helt enkelt fortsätta vara den fantastiska lärare som den är. Samtidigt hade det varit bra om vi också hade kunnat starta nya uppdrag, med nya förstelärare för något område som vi har behov av att utveckla just då, säger Linda Lindahl. 

Alla artiklar i temat Förstelärare (6)

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com