Läs senare

”Nyanlända fastnar på språkintroduktion”

ForskningSkolans struktur sätter hinder i vägen för nyanlända elever. Vissa tappar framtidstron helt, visar Mirjam Hagströms avhandling.

av Enikö Koch
14 dec 2018
14 dec 2018
Foto: Carl-Johan Svensson

Nyanlända blir kvar för länge på språk­introduktionen. Vad beror det på?

– Det är främst en fråga om resurser och hur man organiserar språkintroduktionen i olika skolor och kommuner. Jag har träffat elever som har gått där i uppåt fyra–fem år.

Hur är elevernas upplevelser av det?

– De beskriver att de fastnar och att tiden bara går. De upplever att de får börja om, att tidigare kunskaper inte tillräknas något värde och att de inte får tillgång till ämnen.

Vad leder det till?

– Eleverna har lätt att tappa motivationen. De förstår att de måste läsa svenska, men inte att de måste läsa in alla andra ämnen på svenska som de redan har kunskaper i. De känner en stress och vill vidare, men får inte möjlighet till det. Vissa tappar framtidstron när de inser att de inte kommer lyckas ta sig till ett nationellt program innan de fyller 20 år.

Vem?

Mirjam Hagström är fil dr vid Tema barn, Linköpings universitet. Hon arbetade tidigare som utredare vid Malmö universitet.

Vad?

Avhandlingen Raka spår, sidospår, stopp. Vägen genom gymnasieskolans språkintroduktion som ung och ny i Sverige.

Hur?

Intervjuer med 45 ungdomar i åldern 16–20 år som studerar på gymnasiets språkintroduktionsprogram.

Vad ser du för lösningar på det?

– Det är inte så lätt att anpassa utbildningen till en så heterogen elevgrupp. Jag tror att språkintroduktionen borde tidsbegränsas på något sätt, eller delas så att man snabbare kommer vidare. De individuella planerna borde förstärkas och det måste bli tydligare för eleven vad som krävs för nästa steg inom utbildningen. Jag har också tänkt på validering och prövning av betyg i större utsträckning. En sak som ungdomarna själva lyfte fram var behovet av fler tvåspråkiga lärare och handledning på sitt modersmål.

Du visar att språkintroduktion bildar en strukturell gräns mellan nyanlända och resten av gymnasieskolan. Men du skriver också om gränser i den fysiska miljön. Hur såg de ut?

– På en av skolorna låg språkintroduktionen i en separat byggnad vid sidan av övriga gymnasiet. Det förstärkte ännu mer känslan av utanförskap. De såg sig som ”invandrarna” och ungdomarna i andra korridorer som svenskar. Väldigt få av de nyanlända eleverna såg sig själva som del av gymnasiet. Gymnasiet blev i stället något som de strävade efter att få gå på.

Det är en dyster bild du målar upp, där ju även bostadssegregationen finns som en variabel.

– Ja, för mig blev det nästan en klaustrofobisk upplevelse. Gränserna bara återskapas hela tiden. Eleverna ser väldigt få vägar in i samhället själva. Läraren kan ibland bli den enda personen som är etablerad i det svenska samhället som de träffar.

Vad ställer det för krav på läraren?

– Det emotionella stödet finns ju i lärarrollen, men det tillkommer mycket annat runt omkring, som det praktiska stöttandet med olika saker. Det går inte att nog understryka vilken viktig roll lärarna kan spela.

Ser du något positivt också med skolan för dessa elever?

– Språkintroduktion är en jätteviktig mötesplats och tryggt att komma till i början. Men det blir en fastlåsningseffekt i det efter ett tag. Inte för alla, men för många.

ur Lärarförbundets Magasin