Läs senare

När mentorskapet går ut över lärarrollen

av Britt-Marie Carlsson
06 Apr 2018
06 Apr 2018

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att ha en bra relation med mina elever och allra viktigast med dem jag är mentor för. Jag har tyckt att det har varit roligt att vara mentor och fått tillfredsställelse av att hjälpa eleverna att utvecklas.

Det tycker jag fortfarande. Men de senaste åren har våra elever börjat må sämre psykiskt, de har svårare familjerelationer, fler diagnoser och de har haft det tufft i skolan tidigare. Många av de elever som börjar hos oss har ingen aning om vad de vill göra i framtiden och vissa har hamnat helt fel. En stor del av min tid som både lärare och mentor går till att jobba med dessa elever, att hjälpa dem att få rätt hjälp och stöttning.

Det påverkar mig som lärare. Den tid jag har till planering används ofta till att ”släcka bränder” – sitta på möten och elevvårdskonferenser och ha kontakt med föräldrar och handledare när elevernas apl inte fungerar – när jag i stället borde ha planerat lektioner som på ett varierande sätt hade hjälpt fler elever att nå målen eller få ett högre betyg. I dag känner jag mig ofta otillräcklig, att jag inte gör ett bra jobb varken som mentor eller som lärare.

De senaste åren har våra elever börjat må sämre psykiskt, de har svårare familjerelationer och de har fler diagnoser.

I vårt arbetslag diskuterar vi ofta mentorns roll: Vad ska ingå i uppdraget? Kan man få för bra relationer med sina mentorselever, kan det bli svårt att göra ett bra objektivt jobb? Påverkar all den information jag har om enskilda elever hur jag bemöter dem i klassrummet, bedömer deras arbeten eller de krav jag ställer på dem?

Britt-Marie Carlsson

Gör: Undervisar i frisörkurserna på hantverksprogrammet samt är förstelärare inom ikt.

Arbetsplats: Nobelgymnasiet i Karlstad.

Utifrån den frågan har vi sneglat lite på de skolor där några ur personalen är mentorer till alla elever. Ger detta en möjlighet för mig som lärare att ha en bra relation med mina elever och ha mer tid och fokus på att hjälpa dem att nå sina mål i kursen? Eller om jag är den som är mentor – kan jag ha en bra relation med mina mentorselever och hjälpa dem att må bra, vara i skolan och utvecklas som personer? Är det ett arbetssätt som gynnar både elev, lärare och mentor?

Frågan är också vilken av rollerna jag skulle välja om jag måste välja bara en. Att få se den där glimten i ögonen när eleven har löst ett problem, att se hur eleverna växer och utvecklas i ämnet. Eller den där kramen man får av en elev som har mått dåligt men som känner att jag funnits där och stöttat och lyssnat. De där fina sms:en som vissa föräldrar skickar som tack för det jag har gjort för deras barn.

Många frågor men inga direkta svar. Vi fortsätter att diskutera mentorskapet i arbetslaget och tillsammans med skolledningen. För mig är det viktiga att behålla de goda relationerna med mina elever och samtidigt kunna göra det som krävs i min lärarroll. De två viljorna måste gå att förena på något sätt som blir bra både för mig och mina elever.

Dessutom anser jag …

… att förslaget om att högskolebehörigheten på yrkesprogram ska bli obligatorisk är bland det bästa på länge.

ur Lärarförbundets Magasin