Läs senare

När digitaliseringen i skolan blir ett hot

av Britt-Marie Carlsson
26 Okt 2018
26 Okt 2018
Foto: Roger Borgelid

Våra hjärnor har inte förändrats sedan vi blev tänkande reflekterande varelser. För att överleva på savannen måste människan se allt som hot eller ickehot.

Förändringar är något som hjärnan uppfattar som ett hot, automatiskt tänker vi försvar eller flykt. Även om vi tycker att förändringarna kan vara både bra och viktiga så reagerar hjärnan negativt först. Så förändringsarbetet startar nästan alltid i uppförsbacke vad det än gäller, och startsträckan är olika lång för olika personer.

Skolan är ständigt i förändring, vi ska förändra hur vi undervisar, skolans organisation, kurser, betygssystem med mera. Många gånger kan upplevelsen bli att det jag redan gör inte är bra nog – har allt jag gjort tidigare varit fel?

Vad är bäst, att som jag hoppa huvudstupa in i det nya och gå på en del nitar eller vara den som avvaktar och funderar lite till innan man kör?

Digitalisering är ett exempel på en sådan stor förändring i skolan. Den har av många kollegor setts som ett hot, de har känt sig otrygga med att använda digitala verktyg som hjälpmedel. Alla elever på de kommunala gymnasieskolorna i Karlstad har sedan 2011 fått egna datorer. Tyvärr var lärarna inte riktigt förberedda på detta och hade inte fått tillräckligt med fortbildning för att känna sig trygga med datorerna. De såg inte vilka pedagogiska vinster som fanns och hade då svårt att se nyttan med det digitala.

Britt-Marie Carlsson

Gör: Undervisar i frisörkurserna på hantverksprogrammet samt är förstelärare inom ikt.
Arbetsplats: Nobelgymnasiet i Karlstad.

I början var det många som bytte ut papper och penna mot datorn eller lät eleverna söka på nätet i stället för i böcker. En sån förändring blir ”digifiering”, det vill säga man byter bara ut, och förändrar sina metoder, men utvecklar egentligen inte sitt sätt att undervisa. Utifrån det är det svårt att se några riktiga vinster.

I dag upplever jag att mina kollegor känner sig mycket tryggare med att arbeta med digitala verktyg i undervisningen, de är mer nyfikna och har lättare att se hur både de och eleverna vinner på utvecklingen.

Men frågan är om skolan hade kunnat förbereda personalen bättre och få dem att känna sig tryggare i den digitala utveckling som skett? Eller har vi behövt denna långa startsträcka för att ta oss upp för backen? Vad är bäst, att som jag hoppa huvudstupa in i det nya och gå på en del nitar eller vara den som avvaktar och funderar lite till innan man kör? Jag tror att vi kompletterar varandra, det viktiga är att inte vara den som alltid vägrar.

Vi måste känna oss säkra i det vi gör för att kunna utvecklas. Vi behöver bottna i våra ämneskunskaper och känna oss trygga på arbetsplatsen och i oss själva. Annars är hjärnan direkt inställd på hot och vi blir negativt inställda till det som ska hända. Och då blir förändringsarbetet onödigt svårt – hur bra och viktigt vi egentligen tycker att det är.

För övrigt anser jag …

… att elever på yrkesprogram måste få större möjlighet att byta ”examensutgång” om de har gjort ett felval.

ur Lärarförbundets Magasin