Läs senare

Med humor rakt in i det svåraste

PorträttJenny Jägerfeld är en uppskattad författare, inte minst bland ungdomar. Och precis som sina streetsmarta karaktärer ser hon till att få saker att hända – annars blir hon rastlös och lite otålig.

Med humor rakt in i det svåraste
Foto: Ylva Sundgren

Hon är författare, psykolog, krönikör och skribent. Hon hörs i radio, syns i tv, svarar på frågor och modererar. Men att hon skulle jobba mer än andra – nej, det tror inte Jenny Jägerfeld på.

– Jag gör lite av många saker och då ser det kanske mer ut, säger hon ödmjukt.

Psykolog till exempel, det är hon en dag i veckan. När vi ses är det onsdag eftermiddag vilket betyder att Jenny Jägerfeld är klar med den uppgiften. Klienterna träffar hon på en mottagning i centrala Stockholm där hon hyr in sig. Nu tar hon emot på frilanskontoret på Mariaberget som hon delar med tre andra författare och illustratörer.

Läser man något i rätt ögonblick så kan det ju verkligen förändra ens liv.

– När jag går mellan olika ställen brukar jag ta de där telefonsamtalen. Min mamma sätter sig i soffan när hon ska prata i telefon – det skulle jag aldrig få för mig.

Mest känd är hon som författare, av såväl vuxenromaner som barn- och ungdomsböcker. Hennes senaste, Comedy queen, fick både Barnradions bokpris och blev nominerad till Augustpriset. Boken handlar om tolvåriga Sasha vars mamma nyligen tagit livet av sig. För att hålla sorgen borta bestämmer hon sig för att bli roligast i världen – en comedy queen.

Jenny Jägerfeld

Född: 1974 i Skärblacka utanför Norrköping.

Bor: I Stockholm.

Familj: Två döttrar, 9 och 13 år.

Gör: Psykolog, författare, krönikör, svarar på frågor om psykologi i bland annat SvD och Modern psykologi.

Aktuell med: Kom nyligen ut med ungdomsboken Comedy queen, som fick Barnradions bokpris och blev nominerad till Augustpriset 2018, samt vuxenromanen Blixtra, spraka, blända!.

Gillar: ”Vara med mina barn, sjunga karaoke, spela strategispel och bada.”

Människors svårigheter och förtvivlan är återkommande teman, Jenny Jägerfeld räds inte sorg.

– Många ungdomar mår dåligt i dag och deras historier behöver också finnas representerade.

Genom att litteraturen kan sätta ord på de tunga känslorna och visa att det finns någon som förstår hur det kan vara, kan den också fungera terapeutiskt, menar Jenny Jägerfeld.

– Om man läser om en helt underbar tillvaro, något som man inte alls känner igen sig i, så kan det snarare fungera mer depressivt.

Men samtidigt tycker hon, som författare av ungdomsböcker, att hon har ett ansvar att ge något slags hopp och inte beskriva världen som helt nattsvart.

– Läser man något i rätt ögonblick så kan det ju verkligen förändra ens liv.

Trots de svåra frågorna beskrivs hon ofta som vass, fyndig och med en befriande humor. Idéerna kommer i vardagen, av vad folk pratar om och sådant hon ser mönster i. Eller från minnen och egna erfarenheter.

Just nu skriver hon på en barnbok om en kille som flyttar med sin mamma och sina två syskon till Skärblacka och en mormor som lever en tillvaro lik den hos Pippi Långstrump i Villa Villekulla eller Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang.

– Loosely based on my father, skrattar Jenny Jägerfeld och så kommer vi in på hur hon själv hade det som barn och tonåring.

Hemma var det ”fritt, kreativt, odömande och inte så kontrollerat”. Hon var ganska duktig i skolan, framför allt på att skriva. Och så har hon läst, mycket, hela livet. Hennes pappa kunde ställa sig framför den stora bokhyllan och låta fingret glida över titlarna för att hitta något som kunde passa henne. Dem han tvekade inför, kanske för att hon var för ung, var förstås precis dem hon plockade ut.

Hon berättar att Gun-Britt Sundströms Maken och Birgitta Stenberg har präglat henne och att hon skulle vilja skriva som Gillian Flynn, vars Sharp Objects hon just läst ut. Och så älskar hon den amerikanska författaren Curtis Sittenfeld.

Men skolan var för lätt för Jenny Jägerfeld. Hon ursäktar sig, vill inte låta dryg. Men när uppgiften var att slå upp ord i en text, och man som hon redan kunde alla, då kände hon att det var ”helt poänglöst”.

– Jag var överaktiv i huvudet. Men jag försökte vara ordentlig och jag var alltid trevlig och sa absolut, absolut, det där fixar jag. Sedan gjorde jag det inte för jag tappade koncentrationen när det var för enkelt.

Överaktiv. Skolan var för lätt för Jenny Jägerfeld: ”Jag tappade koncentrationen när det var för enkelt.”
Foto: Ylva Sundgren

Jenny Jägerfeld klarade sig ändå – gans­ka bra dessutom. Trots att det överaktiva ökade i högstadiet, motoriskt, och att hon fick svårt att vara stilla. Men nu, som psykolog med en bakgrund inom barn- och ungdomspsykiatrin och senare med egna klienter, har hon funderat över vilken möjlighet elever har att prestera utifrån sin potential, särskilt elever med adhd.

– Jag förstår ju att lärare har mycket att göra och att resurserna är små, men om man kunde ta sig an de här eleverna, försöka hitta ett intresse de kan kroka tag i och utnyttja deras lust och förmåga att hyperfokusera, så vore så mycket vunnet. Om jag får drömma skulle jag önska att barn med adhd inte ständigt tvingas göra saker de inte är skapta för.

Jenny Jägerfeld var en tonåring som snabbt blev uttråkad. Rastlösheten fick henne att flytta hemifrån och från den lilla orten Skärblacka redan i gymnasiet.

– Jag kände att jag skulle dö om jag var kvar i den där lilla byn. Jag behövde få göra saker, få vara med om saker.

På bara några år hade hon bott på 25 olika adresser i bland annat Spanien, Irland, Danmark, Göteborg och Skövde. Hon umgicks med folk dygnet runt, jobbade, började studera, slutade och drog snabbt vidare.

Men så vid 23 års ålder hände något som fick allt att bromsa upp. Jenny Jägerfeld fick en reumatisk sjukdom.

– Det var fruktansvärt. Jag som är så social kunde plötsligt inte gå och tvingades åka färdtjänst. Just då bodde jag i en stuga i Drottningholm och det blev väldigt ensamt. Det var då jag började skriva, i ett raseri över sjukdomen.

I samma veva började hon på psykologlinjen. Med sin svarta humor tänkte hon att det kunde vara ett bra jobb för en som inte kan gå.

Sedan drygt tio år äter Jenny Jägerfeld en medicin som gör att kroppen fungerar. Men efter en särskilt stressig period för en tid sedan kom reumatismen tillbaka samtidigt som hon började fundera på om hon möjligen kunde ha adhd.

Hon har själv utrett barn med adhd och alltid känt att hon kan identifiera sig med dem, med impulsiviteten, rastlösheten och koncentrationssvårigheterna. Och inte minst skrivit om det i ungdomsromanen Jag är ju så jävla easy going där huvudpersonen har adhd. Hon visste att hon hade dragen men hon tänkte aldrig diagnos.

– Under den här perioden kraschade jag fysiskt och då kände jag att det kanske var bra att göra en utredning i alla fall.

Jenny Jägerfeld drar i en hårtest. De uppvärmda resterna av en svamprisotto har kallnat på lunchtallriken. I en tidigare intervju har hon sagt att hon blev ledsen över diagnosen. Nu lägger hon till att den reaktionen gjorde henne förvånad.

– Jag har lite svårt att förstå varför jag blev ledsen. Det är absolut inget stigma för mig, även om jag inte känner att jag behöver ge adhd ett ansikte utåt så skulle jag kunna säga det till vem som helst.

Kanske har det att göra med att hon i grunden har en skepsis mot diagnoser. Hon håller med om att det är många som blir hjälpta av det, bland annat eftersom det ofta är enda sättet att få hjälp.

– Det är skevt. Om man går djupare och kart­lägger barnens bakgrund och miljö och på så vis kan ändra på olika faktorer så kanske vissa av symtomen skulle försvinna. Stora barngrupper, för få lärare, svåra familjeförhållanden med missbruk och fattigdom är ju till exempel saker som kan öka stressnivån och ge samma symtom som vid adhd. Det är märkligt att barnen blir bärare av det och att vi diagnostiserar dem trots att problemen kanske i själva verket ligger någon annanstans.

Jenny Jägerfeld är lika skeptisk och krass till medicineringen av barn med adhd.

– Alla blir bättre på att koncentrera sig med den här medicinen, inte bara de med adhd. Det är ju därför studenter på Ivy League-universiteten käkar den för att kunna dygna och hårdplugga till tentor.

Men återigen – många blir hjälpta av såväl diagnos som medicin, framför allt de barn som tidigare bara fick skäll för att de kom för sent eller glömde saker.

Personligen ser Jenny Jägerfeld på sig själv på ungefär samma sätt som tidigare. Hon tar medicin när hon behöver, när hon måste hålla långa bågar i huvudet eller göra de tråkiga sakerna, som att sköta företagets ekonomi.

– Bokföring, åh det är så tråkigt, det kunde ta två dagar tidigare. Nu gör jag det på ett par timmar.

Att allt stämmer för Jenny Jägerfeld just nu kan också bero på en arbetsmetod hon använder sedan en tid tillbaka och som hon hyllar – pomodoro-metoden. Det låter som ett skämt men det finns så klart en poäng. Namnet kommer av det italienska namnet för tomat och syftar på den lilla äggklockan som har formen av just en tomat. Metoden går ut på att jobba i 25 minuters-pass. När klockan plingar efter 25 minuter slutar man omedelbart, även om det är mitt i en mening. Efter en paus på fem minuter drar man i gång jobbet igen.

– Det är helt fantastiskt, det ger en helt annan struktur i stället för att duttjobba som jag höll på med tidigare. Då var det typ ”hoppsan” hela tiden över saker man glömt bort – för så är det ju, man har alltid glömt bort nåt.

ur Lärarförbundets Magasin