Ingår i temat
Säkerhet
Läs senare

Lärarna tränas inför attacken

SäkerhetRöda pölar flyter ut över marmorgolvet. En lärare skriker hysteriskt och tre andra ser ut att ha otäcka skador. Men den här gången är det bara övning.

14 Sep 2018
Lärarna tränas inför attacken
Barrikadering. Robert Jensen, Birgitta Johansson och Andreas Wiman släpar möbler för att hindra att någon tar sig in. Foto: Ulla-Carin Ekblom

När en 21-åring i oktober 2015 klev in på Kronan i Trollhättan och tog tre människors liv överskreds en gräns. Det var inte första gången som elever eller skolpersonal föll offer för våld. Men det var en attack av det slag som vi dittills mest har förknippat med USA. Det har hänt. Det kan hända igen.

Kanske är det därför som ett 30-tal sommarbruna ansikten ser så koncentrerade ut den här onsdagen strax före terminsstart. Inte minsta tisslande hörs i klassrummet. Lärarens roll är övertagen av Johan Mikiver, före detta polis och utbildare. Karolinskas personal är sist ut av Örebros kommunala gymnasieskolor att få en kurs kring säkerhet och PDV, pågående dödligt våld.

Dagens adepter fick under en teoretisk del i juni lära sig knep för att slita sig ur grepp och höra om varningssignaler, tecken på att en elev kan vara en potentiell skolskytt. De fick också utbildning i rätten till nödvärn – och att det kan dröja innan hjälpen till skadade kommer. Polis tar sig in så snabbt som möjligt, men är inriktad på att förhindra fler dödliga attacker och räddningspersonalens livräddande insatser kan dröja.

Ett par grät vid första passet i dag. Det är en normal reaktion på onormala händelser.

I dag väntar under 90 späckade minuter mer praktiska övningar.
– Vi kommer att prata om tunga bitar. Ett par grät vid första passet i dag. Det är en normal reaktion på onormala händelser, förvarnar Johan Mikiver.

Lärare och annan personal sprids i två klassrum. De första uppgifterna blir att barrikadera dörren och leta tillhyggen. En gärningsman ska hindras från att ta sig in genom dörren. Lärarna sätter fart, fast några håller sig ganska mycket i bakgrunden. Ett par bord dras med skrapande ljud så nära dörren det går. En stol lyfts upp och ställs så att handtaget inte ska gå att trycka ned.

Det räcker så, tycker någon och drar sig tillbaka, men får mothugg. Mer behövs! tycker andra.
– Man mosar väl på med allt man har, säger historieläraren Magdalena Stenman.

Fler bord släpas fram och barrikaden växer. Johan Mikiver puffar på och tipsar om att skärp och kläder kan användas att knyta med. Det blir godkänt, personalen samarbetar och diskuterar. Samtidigt påminner Johan Mikiver om verkligheten. Där läraren antagligen är ensam fullvuxen i klassrummet, och behöver ta ledarrollen om hotet är på riktigt.
– Ni kommer att vara stressade. Enormt stressade. En del elever vill vara med och jobba. Andra gråter kanske hysteriskt och några vill ta sig ut. Som lärare kan du behöva dela ut order, säger Johan Mikiver.

Johan Mikiver. Foto: Ulla-Carin Ekblom

Han spär på. Målar upp bilden av en elev som nyss sprungit ut på toa. Dörren är barrikaderad.
– Ska vi riskera hela klassen för att släppa in en elev?

Tystnad. Ingen har ett färdigt svar.
– Det är en jättesvår fråga. Och så kanske det börjar ryka och brinna. Har ni något att släcka med?

Någon har beväpnat sig med en stor porslinskruka och biologiläraren Stefan Törnblom med en metallstång. Men gardinerna hänger orörda och fönstren är hela. Vid en verklig attack hade en krossad ruta kunnat förvandlas till effektiva vapen. Fantasin och det specifika klassrummet skapar både möjligheterna och sätter gränserna.
– Varför är vi här? Jo, för att skapa reflektioner utifrån er arbetsmiljö. Vi kan ju inte trolla. Det är olika klassrum med olika problem, säger Johan Mikiver.

Han knackar på väggen och det hörs att den är kompakt och hård, skyddet mot kulor gott. Gipsväggar kan däremot forceras lätt.

I det här klassrummet fanns många små bord, men vad barrikaderar man med i en kemisal med golvfasta bänkar? Är klassrummet på överlevnadshöjd vid flykt genom fönster? Finns det en brandsläckare som kan stoppa eld eller dängas i skallen på en angripare? Hur förhindrar man att människor agerar så irrationellt i en krissituation att deras liv hotas? Svenskläraren Mikael Johnson drar sig till minnes vad som hände när skolan i fjol snabbt skulle utrymmas vid en rökutveckling.
– Vi som var här i huset, vi fick stoppa eleverna, för de skulle ned till sina skåp först, säger han.

Passet glider över på omhändertagande av livshotande skador, kunskap som kan bli användbar även vid svåra olyckor. När blodet verkligen sprutar ur en stor pulsåder är det extremt bråttom, berättar Johan Mikiver. Att förblöda kan då ta under minuten. Lärarna övar på att stoppa blodflödet på sig själva och varandra. Planeraren Andreas Gustafsson grimaserar lätt och drar åt en elastisk binda så hårt det bara går runt armen. Bleka fläckar visar sig snart i Andreas Gustafssons handflata. En riktig blödning hade stoppats effektivt och chansen att en svårt skadad hade överlevt ökat.
– Sådana här borde vi ha. Det kan ju hända något var som helst, säger Lina Byström Borg om de elastiska bindorna, som har en färdigknuten ögla i ena änden.

Vilket adrenalin man får av det här. Tänk om det skulle vara i verkligheten.

Nästa moment väntar. Johan Mikiver målar upp ett scenario där en gärningsman har tagit sig in i skolan. Dörren är inte barrikaderad och våldsverkaren kan när som helst dyka upp. Sex utvalda beväpnar sig med böcker. Gänget verkar lite spänt.
– Så vi ska inte barrikadera oss, utan vi ska försvara oss? frågar rektor Karin Drake.
– Ni kanske inte hinner, svarar Johan Mikiver.
– Vi kastar utav bara helvete, kommer ett förslag.
– Sen tar vi bänkar och skyddar oss.
– Jag trodde att vi kanske skulle ha en strategi …

Dörrhandtaget rör sig nedåt och dörren slits upp. En man i svart kravallutrustning tar ett par snabba steg inåt. Någon illtjuter med hög röst. ”Fy fan!” ropar en annan. Mikael Johnson hivar första boken i magen på den svartklädde. När sedan Tärningsspelaren i pocket, Fifa-spel och barnböcker smattrar mot angriparen höjs hans armar för att skydda huvudet och han tar några steg utåt. Rektor Karin Drake rusar efter och plastskydd smäller mot marmor när matematikläraren Andreas Wiman fäller ned angriparen på golvet. Förlösande gapskratt hörs från åskådare. Det hela är över på sju sekunder. Angriparen, alias pensionerade polisen Curt Olsson, flyr. Sorlet växer i rummet och det blir som en hastig debriefing. Överraskningsmomentet fungerade.
– Vilket adrenalin man får av det här. Tänk om det skulle vara i verkligheten, säger Magdalena Stenman.
– I den här gemensamma aktionen som ni hade och kastade saker, så tappade han orienteringen och allting. Ni hade kunnat använda andra, hårdare tillhyggen, men nu begränsade vi ganska mycket vad ni fick använda, säger Johan Mikiver.

Övningsledaren berättar att gärningsmannen har flytt, men att han har hunnit skada folk ute i korridoren.

När dörren öppnas ut mot ljushallen möts de sex av skrik, jämranden, och fejkblod. Snabbt måste de orientera sig och prioritera. Vad är viktigast? Elevkoordinatorn Linda Byström Borg och Karin Drake drar en binda hårt, hårt om specialläraren Erika Alfredssons vänstra överarm. Blodflödet till underarmen och det ditsminkade såret stoppas. En kollega kramar om den hysteriskt skrikande svenskläraren Marie Gilbertsson.
– Har vi ringt än? frågar Mikael Johnson plötsligt, när kaoset mildrats något.

Snabb insats. Mikael Johnson och Magdalena Stenman tar hand om biologiläraren Gerd Wernersson, som spelar skadad. Foto: Ulla-Carin Ekblom

Nej, 112 har de visst glömt i hetsen. Magdalena Stenman hastar mot en telefon.

Skriken har tystnat. De ”skadade” är omhändertagna. Tid för reflektion.
– Du både drog undan mig, pratade och kramade om. Jag hade ingen chans att fortsätta skrika, säger Marie Gilbertsson.

Johan Mikiver ber alla att titta ordentligt på de röda pölarna.
– Den här färgen luktar inte järn och klibbar inte. Men det är bra att vara förberedd och att veta att den här mängden blod är inte farlig att bli av med. Det överlever man, säger han.

Vad tycker då lärarna är det viktigaste som de har fått under utbildningen? ”Mental förberedelse” är ett svar.
– Att våga agera, att veta att om det händer något så måste jag agera och att förbereda mig på att något kan hända, sammanfattar någon.

Betygen på den insamlade utvärderingen är höga. ”Alla borde gå den här utbildningen, oavsett yrke” har någon skrivit ned. Ute i ljushallen har angriparen Curt Olsson tagit sig av den svarta hjälmen från attacken och torkar upp rödfärg med hushållspapper. I ett hörn dröjer sig en knappt synbar ljusrosa rand sig kvar mot det vita.

3 frågor …

… till Mokhtar Bennis, gymnasiechef, Örebro kommun

Ni har haft säkerhetsutbildningar på alla Örebros kommunala gymnasieskolor. Varför?
– Vi tyckte att det var rätt läge att öka kunskapen i ämnet väpnat våld och vill ha möjlighet att fatta kloka och viktiga beslut under press och stress. Det är inte för att vi ser någon hotbild, utan för att öka kunskaperna hos de vuxna i skolan.

Vilka reaktioner har du fått från skolorna?
– Det har varit positivt och uppskattat. Det var därför vi fortsatte under våren, även när det var lite svårt att hitta tider med slutprov och annat.

Vad händer nu?
– Skolorna ska tillsammans med säkerhets­avdelningen utarbeta en gemensam krisplan. Om det händer något på en skola ska man meddela varand­ra, så att vi är förberedda och agerar på samma sätt.

Alla artiklar i temat Säkerhet (6)

ur Lärarförbundets Magasin