Läs senare

”Jag var en handelsvara”

PorträttetPlötsligt stod hon med en Kalashnikov riktad mot sitt huvud. Sara Mohammad har upplevt det våld som hedersförtryckta kvinnor kan utsättas för. Samhället sviker dem, gång på gång, anser hon. Både politiker och skola.

av Anna-Karin Hallonsten
11 dec 2019
11 dec 2019
Kämpar för utsatta. Avskräckande exempel är det enda som fungerar för att omvärlden ska förstå. Det betonar Sara Mohammad som kämpar mot hedersrelaterat våld.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Gatuadressen är hemlig och gardinen fördragen. Väggar och stolar är vita och mattan matchar de blå tavlorna på väggen. De skildrar änglar som flyger fritt på himlen.

I det här rummet sitter desperata flickor eller unga kvinnor, men också unga män, som gråter när de berättar om det hedersförtryck de lever i. Åldrarna varierar, men majoritet är mellan 17 och 24 år. Mitt emot dem finns Sara Mohammad eller någon av hennes kollegor från organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), som lyssnar och stöttar.

Sara Mohammad är GAPF:s grundare och kämpar för alla de unga kvinnor som söker hjälp och antingen har hamnat i samma situation som hon själv har befunnit sig i – eller är på väg att göra det.

Mina föräldrar var helt förskräckta. Ingen trodde att jag skulle komma ut levande.

Hon berättar gärna sin egen historia. Tyvärr är det ett måste. Det insåg hon tidigt när hon engagerade sig i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck.
– Avskräckande exempel är det enda som fungerar för att omvärlden ska förstå allvaret i den här problematiken. Att det här handlar om liv och död, om tvångsäktenskap, dagligt förtryck och om rena våldtäkter.

Sara Mohammad

Uppvuxen: Suleymania i Irak.
Bor: Hemligt.
Yrke: Verksamhetschef hos Riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime.
Familj: Man och två utflyttade barn.
Antal syskon: Tre systrar och en bror.
På fritiden: Resor, svampplockning och laga kurdisk mat.

Hon var 17 år. En Kalashnikov riktades mot hennes tinning. Så inleder hon sin berättelse med stadig och saklig röst. Hennes brors första fru, 13 år, hade flytt på grund av det våld han utsatt henne för. I syfte att snabbt återupprätta sin heder sökte brodern en ny fru och ville använda Sara som handelsvara. Tvångsäktenskapen kallas för ”zin be zin” – kvinna mot kvinna – inom hederskulturen.
– Jag var helt oförberedd när min beväpnade bror kom hem och sa att jag skulle giftas bort. Pappa vägrade. Han ville att jag skulle få fortsätta att gå i skolan, men han skulle inte lägga sig i, skrek min bror, tog tag i mitt hår och drog in mig i ett rum och låste dörren.

Med geväret tryckt mot hennes huvud ställde brodern frågan om hon gick med på hans uppgörelse. Sara sa nej, och fick ett slag i huvudet. Samma sak andra gången.
– Till slut hann jag tänka att den enklaste lösningen vore att svara ja och sedan begå självmord före vigseln. Mina föräldrar var helt förskräckta när dörren öppnades. Ingen trodde att jag skulle komma ut levande.

Dagen efter flydde hon till sin kvinnliga kusin och gick under jorden, i fem månader. För just hennes del slutade historien väl. En annan familj hade en skuld till Saras familj och i ren desperation ordnade hennes pappa så att brodern fick gifta sig med en dotter i den familjen.

Sara Mohammad fick fortsätta skolan, kom in på högskolan och utbildade sig till farmaceut och har jobbat som apotekstekniker i 10 år i Sverige.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Sara hade en pappa som skyddade henne. Till skillnad från många andra. För mammans del handlade allt om att vidmakthålla familjens heder. Respekt var lika med rädsla. Flickor fick inte skratta och knappt leka med någon. Fast en dag, när hon var sex år, berättade mamman att de skulle gå till en vän och att Sara skulle få leka med hennes dotter.
– Jag blev överlycklig, men när vi kom dit slet en grupp kvinnor tag i mig och den andra flickan. Sedan drogs vi in i ett rum och tvingades båda se på när den andra blev könsstympad.

Sara Mohammads mamma slutade aldrig att behandla henne som om hon var mindre värd än sina bröder, och gav ständigt order om hur hon skulle dölja sin kropp.
– I tonåren såg jag ut som en fyrkantig robot. Inte en kurva fick synas, berättar hon och ler för första gången.

I dag är hon för hijabförbud före myndig ålder. Men ser det ändå inte som ett fritt val för de kvinnor som bär slöja.
– Frågan är ju vad som händer om man tar av sig den. Det kan få förödande konsekvenser, säger hon och fortsätter:
– Jag har tre systrar i Irak som är hijab­bärare och som jag älskar av hela mitt hjärta, men de har helt enkelt accepterat att de är mindre värda än män.

Hedersförtryck – här är varningstecken

  • Eleven bevakas av sina syskon.
  • Olika villkor för syskons deltagande i sociala sammanhang samt skolaktiviteter.
  • Få kamratkontakter utanför skolan.
  • Föräldrar vill inte att eleven ska delta i lektion om sex- och samlevnad.
  • Återkommande frånvaro och koncentrationssvårigheter.
  • Utåtagerande beteende för att få uppmärksamhet.
  • Olika kläd- och beteendekoder utanför skolan.

Källa: Skolverket

Personligen är hon emot att skolpersonal, poliser och myndighetspersoner bär hijab.
– Då representerar man mer sin religion än sin yrkesroll. Hijab är ett könsdiskriminerande plagg som dessutom skapar en spärr mellan flickor och pojkar som leder till att man ser flickor som en sexualvara.

Det händer att politiker bär hijab för att visa solidaritet gentemot de här religiösa grupperna. Sara anser att det är ren könsapartheid.
– Det är den här problematiken som jag brukar kalla ”den goda viljans vilsenhet”. Man är helt enkelt rädd för att bli kallad rasist eller islamofob och att inte betraktas som en god människa. I själva verket sker det på bekostnad av kvinnors rättigheter.

Sara Mohammad är stolt över vad GAPF har lyckats åstadkomma. Förra året genomfördes 6 515 stödinsatser av olika slag och nio barn och kvinnor, som varit bortförda mot sin vilja, fick hjälp att komma hem till Sverige.

Verksamheten handlar om att ge psykologiskt och juridiskt stöd och om att dokumentera de utsatta individernas situation inför kontakten med myndigheter.
– Det handlar främst om att hjälpa kvinnorna och flickorna att hålla ihop sin historia och vara tydliga med vilka risker de står inför, säger hon. När man är ung och desperat vill man gärna berätta precis allt, vilket kan skapa oklarheter som blir fördelaktiga för släktingar som hävdar att allt är lögn. Eller bara rena tonårsproblem.

Majoriteten av de yrkesverksamma som kontaktade GAPF förra året arbetade på skolor. Men skolvärlden skulle kunna göra mycket, mycket mer, enligt Sara Mohammad.

Det är den här problematiken som jag brukar kalla ’den goda viljans vilsenhet’.

När hon träffar skolpersonal framgår det ofta de känner sig maktlösa och inte vågar polis- eller orosanmäla. Många lärare har erfarenheten att socialtjänstens åtgärder inte är tillräckligt långsiktiga. Att man främst försöker hjälpa familjerna att lösa konflikten på egen hand, vilket snarare provocerar föräldrarna och skapar ännu större problem.
– För mig blir valet att inte anmäla en ond handling snarare än en god. Det här kan ju påverka en ung människas hela framtid. Antingen blir man en del av problemet eller en del av lösningen och min ambition är att bidra till att få alla att vilja bli del av lösningen.

Råd till skolpersonal

Vid misstanke ska den utsatta eleven:

  • bli lyssnad på utan förutfattade meningar.
  • tas på allvar och känna tillit till samtalsledaren.
  • avlastas från ansvar för situationen.
  • få upplysningar om sina rättigheter och vad som är brottsligt.
  • inges hopp om förändring.
  • få ta del av olika scenarier för hur framtiden kan se ut.

Källa: GAPF

I våras blev det känt att Skolverket inte vill ta med formuleringen hedersrelaterat våld och förtryck i läroplanens inledande delar. I stället föreslogs begreppen maktstrukturer kopplade till kön och föreställningar om heder. Flera organisationer kritiserade det. När Skolverkets remissförslaget lämnades i september fanns det med ett förslag om att införa begreppet hedersrelaterat våld och förtryck i ämnet samhällskunskap.

Sara ser agerandet som ett tecken på att Skolverket inte vågar tydliggöra de här frågorna.

– Det är väldigt konstigt, särskilt då vi vet att skolan har så stor betydelse för de här grupperna. Dessutom är jag säker på att skolpersonal kan bekräfta den bild som jag beskriver. Bilden av kontrollerande och manipulativa föräldrar som förbjuder sina barn att delta på vissa lektioner, aktiviteter eller barn som inte får umgås med vem de vill.

Hennes bestämda ögon förstärker hela tiden det hon vill ha sagt, men utanför arbetet är hon en glad och skämtsam person. Det brukar förvåna människor hon träffar i privata sammanhang.
– Herregud alltså! Många som inte känner mig verkar tro att jag inte har något hjärta. Att jag är en aggressiv maskin som inte kan nyansera. Men för mig handlar nyanser i det här sammanhanget ofta om att kompromissa om barns rättigheter, och det vägrar jag att göra, säger hon.

Drömmen är ett samhälle helt utan religioner och kvinnofientliga kulturer.
– Tänk vad mycket enklare allt skulle bli! utbrister hon.

Tidigare kallade hon sig för ateist, men med åren har hon ändrat sig. Nu kallar hon sig för agnostiker.
– Förmodligen har det med mognad och större acceptans att göra. Jag kan ju inte bevisa att gud finns eller inte finns. Jag respekterar människors tro, så länge man håller det på ett privat plan och inte använder religionen som ett maktmedel.

Sara Mohammad heter egentligen inte Sara, vilket innebär att hennes familj i Irak förblir anonym och att hon, som offentlig person, inte kan kopplas ihop med sin 23-åriga son och 24-åriga dotter.

Numera är hon sällan rädd för att röra sig ute bland människor. Säpo har gett henne instruktioner om vilka signaler hon ska vara uppmärksam på.
– Jag är inte rädd för att dö. Däremot har jag känt stor oro för mina barn. Att de skulle tvingas växa upp utan sin mamma.

Sara Mohammad

1971.

1971
Sara vet inte exakt hur gammal hon är. Pappan tror att hon föddes det här året.

1977
Började skolan.

1980
Känner sig kvävd i sin hijab.

1980.

1987
Gick under jorden i fem månader.

1991
Tar examen, utbildad till farmaceut.

1991
Gifte sig med en kurd från Iran; aktivist inom oppositionspartiet Komala som kämpade för rättigheter och jämställdhet.

1991.

1993
Flydde till Sverige.

1994
Höll sin allra första föreläsning mot hedersförtryck.

2001
Januari. Startade Glöm aldrig Pela-föreningen.

2001
November.  Träffar Fadime för första gången.

2002.

2002
Fadime avlider och föreningen byter namn till GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime.

2017
Hedersdoktor vid medicinska fakulteten vid Linköpings universitet.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com