Läs senare

”Jag tycker om att ha stora drömmar”

PorträttFatemeh Khavari är den afghanska tjejen som startade en sittstrejk för ensamkommande flyktingar. En 18-åring vars ambitioner sträcker sig till FN:s högsta nivå.

14 Sep 2018
”Jag tycker om att ha stora drömmar”
Foto: Nicke Johansson
Paus. Fatemeh Khavari har ibland talat för många hundra åhörare – och fler än så. Den här dagen är publiken liten, men Fatemeh Khavari hoppas att varje människa som lyssnar kan sprida budskapet till fler. Foto: Nicke Johansson

Medborgarplatsen i Stockholm, augusti 2017. Ur ett hav av killar kliver en ung tjej upp och tar en megafon i sin hand. Hon har allas uppmärksamhet. Några dagar tidigare har hon och några få andra inlett en sittstrejk för ensamkommande ungdomar. Nu deltar åtskilliga hundra i manifestationen. De afghanska ungdomar vars framtid är oviss har fått en talesperson. Hon heter Fatemeh Khavari.
– Mitt liv har förändrats jättemycket. Allt började med sittstrejken, då jag blev ett offentligt ansikte som alltid var i media. Jag fick visa för människor att jag, som hade flyttat till Sverige 2015, stod för människors rättigheter, särskilt för jämnårigas, ensamkommandes rättigheter. Jag träffar ministrar, skådespelare och kändisar, säger Fatemeh Khavari.

Min familj kom samtidigt som flyktingvågen, så vi kände oss som de.

Hon sitter intill ett fönster i en hotellfoajé och sysselsätter händerna med en kudde i famnen. Utanför hörs skriken från Liseberg. Tidigare på dagen har hon deltagit i en paneldiskussion i Göteborg efter en kort dokumentärfilm om en ensamkommande ung afghansk kille. När filmen spelas in vet han inte om han får stanna i Sverige. Det är en film som träffar hårt i magen.

Fatemeh Khavari har sluppit ovissheten för egen del. Det var storebror som ensam flydde till ett diffust ”utanför” och hamnade i Sverige. Flykten gick från Iran, där Fatemeh Khavari är född och uppvuxen. Familjen är hazarer och var redan på flykt undan förföljelser i Afghanistan.
– Min familj kom som återförening. Men vi kom samtidigt som flyktingvågen, så vi kände oss som de.

Fatemeh Khavari

Foto: Nicke Johansson

Ålder: 18 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Är talesperson för nätverket Ung i Sverige, som arbetar för att stoppa utvisningar av unga ensamkommande till Afghanistan.

Aktuell: Med boken Jag stannar till slutet, tillsammans med journalisten Annie Hellquist.

Bakom sig lämnade de spåren av en försvunnen pappa. När Fatemeh Khavari var åtta år gick han hemifrån och kom aldrig tillbaka. Gripen av polis och deporterad till Afghanistan – det är vad familjen har fått höra. Åttaåringen grät i ensamhet, tröstad av sina dockor. Fatemeh Khavari berättar i den nyss utkomna boken Jag stannar till slutet om pappan, om hur hon sålde tecknade porträtt i Iran, om sittstrejken, starten av nätverket Ung i Sverige och skolkandet den första skoltiden i Sverige. Nian var jobbig.
– Språket kunde jag inte och människor såg inte ut som jag. Alla var svenskfödda, utom en som kom från Polen, men hon kunde klara sig med engelska och var också blond. Mina jämnåriga kompisar var inte alls troende och jag fastade. Allt var olikt och de var inte alls beredda på att ta emot mig i klassen.

Ändå har hon haft väldigt bra kompisar, säger hon. Skolan vände och för ett år sedan var Fatemeh Khavari en tjej som mest gick till plugget och var med kompisar på fritiden.
– Jag litade lättare på människor och var gladare än i dag. Jag var barnsligare och tänkte kortsiktigare.

Det var oron för en utvisningshotad vän som fick henne att plötsligt bli aktivist och förkämpe. Sittstrejken blev långvarig, mötena med politiker, organisationer och afghanska ungdomar många. Senare deltog hon i försök att stoppa utvisningar med icke-våld. Fatemeh Khavari hoppade av gymnasiet, har fått priser, reser mycket, bjuds in till evenemang. Kvällar och nätter har hon börjat jobba som personlig assistent. Räcker hon till?
– Ibland känner jag mig trött i kroppen, och jag måste själv må bra för att hjälpa andra. Jag säger inte stopp, men jag byter tider och ändrar.

Familjen hinns inte riktigt med.
– Det senaste halvåret har jag inte pratat så mycket med mamma, för jag hinner inte. Jag älskar mamma och familjen, men det är inte så att jag saknar dem om jag inte ser dem på några veckor. Och de har blivit lite vana vid att jag inte är hemma.

Foto: Nicke Johansson

Hennes hårt pluggande storebror tycker att hon borde satsa mer på utbildning i stället, berättar hon.
– Min mamma är så klart stolt, men samtidigt … de är helt annorlunda än jag. Men att jag som kommer från en traditionell familj har fått vara den jag är i dag, det har varit en jättestor hjälp för mig.

Åskådarna på filmvisningen i Göteborg är lätträknade. Arrangörer och paneldeltagare peppar i en paus med tedoft och muffins varandra att inte fokusera på publikens storlek. Fatemeh Khavaris lätt hesa röst är starkast vid fikabordet. Berättelserna är många. Hon demonstrerar hur vissa makthavare hälsar med sin egen hand överst och hur hon då vrider handslaget. Kroppsspråk intresserar henne. Ett par mobiltelefoner åker fram utanför biosalongen. Selfies med kändisen. Fatemeh Khavari protesterar flamsande när hon ser bilden.

På hotellet har hennes fötter slunkit ur eftermiddagens mönstrade, smalklackade pumps och ned i platta tygskor. Hijaben är fortfarande löst svept runt huvudet. För Fatemeh Khavari betyder den mycket.
– I Iran var det tvång att ha den, så man får inte bestämma. Här väljer man själv och jag har valt att ha den, för jag har min tro som individ. Samtidigt försvarar hijaben demokratin i Sverige. Jag vill fortsätta med hijab, även om jag blir statsminister eller FN:s generalsekreterare. Hijaben företräder miljoner människor som inte får några röster, säger hon.

Statsminister eller general­sekreterare … är hon seriös? Jodå.
– Jag har jättestora drömmar, som ibland är som ett skämt för människor. Jag tycker om att ha stora drömmar, för även om jag inte når de största, så är det som jag når mycket större än de andras, säger Fatemeh Khavari.

Fast det är här i Sverige som det går att sätta så höga mål. Så var det aldrig i Iran, där hon beskriver sig som diskriminerad och utstött.
– Drömmen då var att inte kallas för flykting. Jag drömde om mina grundläggande mänskliga rättigheter och att människor inte skulle titta på mig och peka.

Fatemeh Khavari behåller ögonkontakten och letar sällan efter orden. Sveriges svar på Malala har hon kallats, men gillar inte liknelsen.
– Nej, för när människor kallar mig det vet jag inte exakt vad de tänker på. Kanske är det bara hijaben och att vi båda kommer från land i öster.

Nazister söker upp mig på gatan. De är på offensiven.

Hon ser själv inga andra likheter.
– Hon har haft en pappa som alltid stöttat henne, det har inte jag. Hon fick utbilda sig, men inte jag. Hon behövde inte jobba och sy skoluniform till sina jämnåriga. Och hon fick ett offentligt ansikte när hon blev offer. Mig lärde människor känna när jag visade styrka och att man kan vända det omöjliga till möjligt.

Fatemeh Khavaris förebilder finns mest i den privata sfären. Som en lärare från introduktionsprogrammet på Globala gymnasiet i Stockholm, Karolina Sandahl.
– Allt jag gör i dag är på grund av de lektioner jag fick i samhällskunskap. Hon jobbade jättemycket med mänskliga rättigheter och demokrati. Jag sprang alltid efter henne i matsalen. Det var hon som lärde mig demokrati.

Fatemeh Khavari har saknat skolan. Nu ser hon fram emot att åter gå gymnasiet, synas mindre i media och lära sig vad andra 18-åringar gör. Ett tag – målet om att bli en framstående ledare är högst levande. Hon ser sig som en annan typ av ledare än den roll som hon tycker att västvärlden ger henne.
– När jag bjuds in till seminarier om exempelvis ledarskap, så säger de inte ”kom och berätta om ledarskapet, Fatemeh!” De ser inte ens på mig som en ledare. De ser på mig som en flyktingledare. Så min position och ställning i Sverige går före min kunnighet. Att jag är flykting är viktigast för dem. Så ska det inte vara.

Populärt motiv. Fatemeh Khavari beskriver sig själv som barnslig. Lite av den sidan anas när mobilkamerorna kommer fram. Foto: Nicke Johansson

Hon säger att det är naturligt för henne att engagera sig i människors lika värde, efter att ”själv ha varit en av dem som haft lägst ställning i hela världen”. Men i framtiden kan det handla om annat än migration.
– Så klart finns det människor som behöver hjälp i Sverige, trots att de är svenskar – handikappade och pensionärer som inte har det bra. Det finns mycket kvar att jobba med, klimatfrågan till exempel.

Notiser flämtar förbi på mobilskärmen. Det gör de ofta. Meddelanden från kompisar. Hot, vidrigheter och lögner från högerextrema krafter. Så sent som kvällen före kröp hoten närmare.
– Jag har en medsyster och vilar ibland hos henne. I går satte nazisterna, NMR, sina affischer på hissen där. Så i går kväll var vi på hotell. Och nazister söker upp mig på gatan. De är på offensiven, säger Fatemeh Khavari.

Men hat kommer även från annat håll. En del äldre afghaner angriper henne, berättar hon.
– Det är jättemånga som säger att det inte är sittstrejkens påverkan som gjorde att gymnasielagen gick igenom. Och vi har inte sagt att det var sittstrejken. Vi är inte så kaxiga. Men vår påverkan och vår kamp har haft betydelse.

Fatemeh Khavaris och Ung i Sveriges vägran att göra skillnad på olika afghanska folkgrupper provocerar också. Hon hade dock själv svårt att acceptera iranier första tiden i Sverige, märkt av sin barndom.
– Men jag har tänkt ”vad kommer skillnaden vara om jag ska hämnas nu?” Jag har fattat att alla i samhället är individer. Den som gör mig illa är den som är nazist och fascist.

Rötterna i Afghanistan, uppväxten i Iran och framtiden i Sverige. Den vill Fatemeh Khavari staka ut själv och planerar tio år framåt.
– Jag vill till Harvard, söka stipendium och så. Under den perioden ska jag flytta från Sverige till USA. Men jag vill ha basen i Sverige. Jag vill vara svensk och när jag utbildat mig åker jag tillbaka till Sverige.

Varför vill du vara svensk?
– Jag är född i Iran, men det landet har aldrig accepterat mig. Afghanistan är mitt hemland. Min mamma och pappa föddes där och jag tycker om Afghanistan, men jag känner inte till Afghanistan så mycket. Mina grundläggande värderingar finns inte där. Det enda land som jag känner och det land som har fått störst betydelse för mig är Sverige.

Hon älskar köttbullar, potatismos och pannkakor, men tycker att det finns saker i Sverige som är märkliga. Som att människor snyter sig offentligt och att par först skaffar barn och sedan kan gifta sig när de är 50.
– Svenskar har heller inte en generell bild av världen. Det är svårt att förklara, men de kollar inte hur hela världen funkar, utan ser bara Sverige.

Kan inte det stämma för vilket land som helst?
– Nej, faktiskt inte. Till exempel har svenska folket aldrig tänkt sig att det ska bli krig här så att de behöver fly. De är inte alls beredda på det. De bor långt bort från verkligheten, de tror att allt ska vara lugnt. Jag förstår det, för de är födda i trygghet, de har aldrig behövt tänka så. Men för oss som flyr kriget är det jätte­konstigt att se att folket har så mycket kunskap, men inte om oss som flyr.

I boken återkommer Fatemeh Khavari ofta till sin pappa. Vad tror hon att han skulle tycka om han såg henne i dag? Svaret dröjer. Pekfingret glider sakta längs halsens tunna silverkedja.
– Pappa skulle kanske bli ledsen. Det är inte så många tjejer i min ålder som är så självständiga och bär så mycket ansvar. Om pappa i dag skulle se hur stark jag är, skulle han veta att det var på grund av honom som jag blev stark, för jag var jätteberoende av honom och förlorade honom. Så kanske skulle han bli ledsen.

ur Lärarförbundets Magasin