Läs senare

”Jag är allas extrapappa”

CurlingFöräldrarna blir allt oroligare – och deras barn allt omognare. För svenskläraren Martin är det jobbigt att hantera att eleverna kräver så mycket omsorg utöver undervisningen.

03 jun 2019
Illustration: Robert Nyberg

Martin är gymnasielärare i svenska sedan 25 år och har dessutom arbetat på skolor i olika delar av landet och med elever med väldigt olika bakgrunder.

– Jag har jobbat på en mindre ort där många kom från studieovana hem och jag har jobbat på storstadsskolor där merparten av eleverna har akademikerföräldrar. De har givetvis haft helt skilda förutsättningar för sin skolgång, men ändå tycker jag att de har en sak gemensamt, nämligen att de känns mindre socialt mogna nu än tidigare. Det känns som de får allt svårare att hålla reda på tider och inlämningar, men de är också mer liksom … uppgivna. Eller kanske bortskämda. ”Vadå, ska vi ta reda på det själva …?” eller ”Måste vi verkligen göra det skriftligt …?”.

Martin tycker också att eleverna ofta ”glömmer” saker medvetet, glider på sanningen för att komma undan en uppgift eller ljuger medvetet.

– En viss tolerans måste man såklart ha. Men jag tycker att det börjar gå till överdrift. Jag pratade med en kollega häromdagen som har likande erfarenheter och som uttryckte det rätt träffande. Hon menade att våra gymnasieelever i dag är ungefär lika ansvarstagande och självgående som högstadieleverna var för 30 år sedan. Det är förstås en grov generalisering, men jag tycker faktiskt att det stämmer till stor del.

Han stannar upp och skrattar.

– Okej, jag måste nog nyansera mig lite.

Jag vill verkligen poängtera att jag gillar de flesta av mina elever. De är jättegulliga och det kommer att bli folk av dem också.

Vad är kruxigt för dig?

Vilka dilemman upplever du i din lärarvardag? Tipsa oss om ämnen till kommande Kruxet på
tidningengymnasiet@makeyourmark.se.

Vad som däremot skiljer sig kraftigt mellan de olika skolor han jobbat på är föräldrarnas engagemang i barnens skolgång, menar Martin. Just nu är han på en stor och populär storstadsskola med många elever från välbärgade förorter.

– Där finns en stor andel curlingföräldrar vågar jag påstå. Om de inte skjutsar sina barn till skolan i sina bilar varje morgon så har de sett till att köpa dem egna mopedbilar. Eller riktiga bilar för den delen, så fort de tagit körkort.

Han berättar att samma föräldrar gärna ringer och mejlar om att deras barn behöver hjälp att äta ordentligt med skollunch eller att komma ihåg att ta hem datorn inför arbetet med en inlämning.

– Häromdagen fick jag ett mejl från en mamma som själv hade gjort markeringar och massor av små kommentarer på sin dotters betygsmatris, fotat av den och skickat tillbaka till mig. Hon bad mig återkoppla om huruvida jag delade hennes bedömning … Och annars skulle jag återkomma med en ”åtgärdsplan”!

Martin upplever att mer och mer av hans arbetstid går till att agera ”extrapappa” åt både eleverna och deras föräldrar. Han tycker också att skolan självmant tar på sig alltför mycket ansvar för annat än undervisningen.

– Det finns en press från skolledningen att vara snabb på att svara på alla mejl som kommer från föräldrar. Och indirekt en press på att inte säga ifrån för mycket, för att inte riskera att stöta sig med dem.

Det har blivit som en ond cirkel, menar Martin.

– Ju mer föräldrarna engagerar sig och ju mer vi i skolan skämmer bort dem, desto mindre ansvar behöver eleverna själva ta.

Fotnot: Martin heter egentligen något annat. 

”Ha självförtroende – var tydlig”

– Jag känner igen att föräldrar är oroligare nu än tidigare, och många skolor kämpar med hur de ska förhålla sig till föräldrars krav på inflytande, säger läraren och utbildningskonsulten Helena Wallberg. Frågan aktualiseras också i högre nu på grund av skolans kundtänk och risken i att förlora skolpengen eller att bli utsatt för kritik i sociala medier.

Helena Wallberg uppmuntrar till tät föräldrakontakt, stor insyn och öppenhet när något blir fel. Samtidigt menar hon att skolan tydligare måste ta kommandot över kommunikationen.

– Föräldrar ser bara en liten del av vad vi gör, men det är vi som kan hela läroplanen och skollagen. Mycket handlar om ha självförtroende, sluta vara ängslig och att bli tydligare: ”Så här gör vi.”

Helena Wallberg känner igen ”Martins” upplevelse av att elever är mindre självgående nu än för 30 år sedan, men menar att man som pedagog måste ha ett annat fokus.

– Att skylla på curlingföräldrar är inte meningsfullt i längden, och det blir jobbigt för arbetsmiljön om vi fokuserar på det. En del elever är rustade för att ta ansvar tidigt, andra inte. Det kan vi inte påverka.

Men vi kan påverka att de lär sig ta mer ansvar. Det här är snarare en specialpedogogisk fråga: Hur skapar vi en skola där alla kan lära, oavsett förutsättningar?

– Läraren verkar ganska ensam i det här. Det är skolledningens ansvar att se till att han har verktygen för att kunna hantera den här situationen.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com