Läs senare

Ihärdigt uthärdande

11 dec 2019
Foto: Ola Torkelsson

Efter att ha uthärdat några få lektioner där vi på olika sätt studerat isländsk litteratur kan jag härmed konstatera att det isländska samhället var till stor del grymt.”

Detta franka konstaterande inleder en uppsats i svenska skriven av en elev i årskurs två. Det säger en hel del om svårigheten att undervisa i litteraturhistoria. Det är inte lätt att fånga elevernas intresse för äldre litteratur i en skola där det ses som i det närmaste självklart att det man lär sig ska vara direkt nyttigt. För hur användbart är det egentligen att läsa isländska sagor och veta hur det såg ut på Island för tusen år sedan?

Frågan är naturligtvis mina elevers. Därför blir den också min. Och frågan gäller så klart inte bara i litteraturhistoria. Jag tror alla lärare kan hitta motsvarigheter i sina egna ämnen. Det finns kunskapsområden inom alla ämnen som känns direkt tillämpbara och nyttiga, men det finns också områden där den nyttan inte är självklar för eleverna; den kanske inte ens finns.

Det finns en skönhet i kunskapen som inte kan reduceras till enbart nytta och dagsaktualiteter.

Det är klart att eleverna reagerar. Det bör de göra om vi lyckats med vårt uppdrag att fostra fritt och kritiskt tänkande individer. Att en elev vågar inleda en uppsats med att erkänna att hen ”uthärdat” lektionerna är ju faktiskt positivt. Nåja, delvis positivt i varje fall.

Daniel Sandin

Gör: Gymnasielärare i svenska, historia och religionskunskap.
Arbetsplats: Katedralskolan i Lund.
Brinner särskilt för: Att alla elever ska ges möjlighet att göra sin röst hörd. Har skrivit boken Talrädsla i skolan.

Jag undervisade om Bellman häromdagen. Jag lät samma elever som tidigare fått möta den isländska litteraturen få se 1700-talets Stockholm genom Carl Michael Bellmans skarpa ögon. Hans träffsäkra, målande beskrivningar upphör aldrig att fascinera mig. Bellman ger oss en unik inblick i en värld som för länge sedan är borta, samtidigt som han visar att vi alltid är oss lika, vi människor. Det är klart jag vill dela Bellman med mina elever.

Så jag står där framför dem och spelar upp epistel för epistel i olika tolkningar. Jag läser texterna tillsammans med eleverna, försöker få dem engagerade, intresserade. Jag vill få dem att se. Jag blir en missionär som sett ljuset som frenetiskt knackar dörr för att sprida den frälsning jag själv tror mig fått. Jag ihärdar. Eleverna uthärdar. De undrar vad meningen med detta är. Ja, vad är meningen egentligen?

Jag tror på kunskapen. Jag är övertygad om att den har ett egenvärde. Kunskap är i denna bemärkelse som konst. Det finns ingen poäng med att fråga vad nyttan är med en målning, en dikt, ett musikstycke. Konsten existerar för att människor gör det – precis som kunskapen. Kunskap och människa går hand i hand; den ena kan inte existera utan den andra. Det finns en skönhet i kunskapen som inte kan reduceras till enbart nytta och dagsaktualiteter. Kunskapen är större än så.

Att ställa frågan om viss kunskaps nytta är med andra ord som att fråga sig vad nyttan med människan är. Och det är ju en högst relevant fråga. Elevernas fråga behöver alltså bara formuleras om. Vad innebär det egentligen att vara människa? Kanske är det denna fråga som ska leda undervisningen framåt när kunskapstvivlen trycker på.

För övrigt anser jag …

… att kunskapen övervinner allt – eller det allra mesta i varje fall.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com