Läs senare

I ett extremt system

av Mattias Axelsson
06 feb 2020
06 feb 2020
Foto: Anna-Lena Lundqvist

Efter vad som varit det varmaste sommarlovet under min tid som lärare samlades kollegiet under första arbetsdagen för att inspireras inför det kommande läsåret. Det bjöds på kaffe och tårta. Tårtan var lämpligt nog i skolans färger, för på den stora väggen projicerades med stora svarta bokstäver: ”Det är nu varumärkesbygget börjar.”

Att jag utbildade mig under dryga fem år för att få min gymnasielärarexamen handlar väldigt lite om att jag vill vara en del i att bygga varumärke. Jag har inte fått hundratusentals kronor i studieskulder för att jag vill fungera som en reklampelare för den utbildningsinstitution som jag för närvarande arbetar på.

År av erfarenhet från olika skolformer gör mig inte lämpad att försöka sälja in min arbetsplats på gymnasiemässor eller öppna hus. Men det är där jag, och så gott som alla mina kollegor runt om i landet, befinner oss nu. Vi är utbildade lärare, men förväntas också att fungera som varumärkesbyggare.

År av erfarenhet från olika skolformer gör mig inte lämpad att försöka sälja in min arbetsplats på gymnasiemässor eller öppna hus.

För det är där vi hamnat efter årtionden av misskötsel – både från höger och vänster. Skolan är inte längre en högt aktad institution för lärande och bildning. Lärare är inte längre ett aktat yrke som respekteras i samhälls­debatten. Enligt marknadsskolans logik, som råder i Sverige sedan slutet av förra seklet, har vi lärare som första uppgift att göra kunden nöjd.

För om kunden (alltså eleven och dennes föräldrar) inte är nöjd så söker kunden sig till någon annan som kan erbjuda en bättre produkt. Hur ofta har inte jag och andra lärare hört hur viktigt det är att vi behåller eleverna? För om eleven försvinner så försvinner också den åtråvärda skolpengen.

Inget skolsystem är så extremt som det svenska. Inget annat land har en så avreglerad skolmarknad som Sverige. Det är egentligen hur lätt som helst för aktiebolag att tjäna pengar på den svenska skolan. Elever vars föräldrar har högre utbildning söker sig i större utsträckning till friskolor och friskolor har färre andel nyanlända elever. Där är två nyckelfaktorer som förklarar varför fristående skolor lyckas bättre med sina elever. Den elevgrupp som går på friskolor är helt enkelt mer lättutbildad. Därigenom kan friskolorna också ha lägre lärartäthet, vilket ger minskade kostnader och i slutändan pengar i fickan för aktieägarna.

Att då jobba på en kommunal skola (som jag gör) är att spela ett spel som är riggat. Vi kan slå knut på oss själva i att bygga varumärke. Vi kan satsa enorma summor på marknadsföring. Vi kan lägga hur många timmar som helst på gymnasiemässor. Vi kommer ändå att sitta med svartepetter.

Eller egentligen så är det hela den offentliga sektorn som sitter med sämst kort när leken är utdelad. Det är den offentliga sektorn som skickar pengar till bolagens fickor. Det är den offentliga sektorn som måste skära ner på vård, skola och omsorg. Det är den offentliga sektorn som står för de långsiktiga kostnaderna när elever inte får den utbildning de ska ha om en koncern väljer att försätta sig i konkurs.

Läroplaner, betygssystem eller undervisningsmetoder är fenomen som används för att förklara att den svenska skolan krisat sig igenom de senaste dryga tjugo åren. För mig blir det för varje år som går mer och mer uppenbart att det nämnda bara är ytfenomen. Om vi ska fixa den svenska skolan måste vi göra upp med marknadsskolan.

ur Lärarförbundets Magasin

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com