Läs senare

Härdar ut för elevernas skull

ArbetsmiljöPeter jobbar 60 timmar i veckan på en skola i fritt fall. Orken är på väg att ta slut och bara kärleken till eleverna håller honom kvar.

Illustration: Robert Nyberg

– Unga människor är kul. Det är egentligen en löneförmån att få hänga med dem och se dem utvecklas.

I Peters röst finns just nu mer vemod än lust. Han är NO-lärare och mentor sedan nio år och arbetar på en mindre skola. Sedan ett par år är mycket av arbetsglädjen försvunnen.
– Gradvis har det blivit svårare att uppbåda energi och kärlek. Inte på grund av eleverna, men för att allt runt omkring är så krävande. Nyligen kom en äldre elev fram till mig och sa att jag verkade ha tappat leendet. ”När jag började här var du så sprallig”, sa hon.

Personalomsättningen på skolan är stor. En hög andel elever med särskilda behov gör att kraven på dokumentation blir extra omfattande. Många föräldrar har en ifrågasättande attityd.
– Visst har vi specialpedagoger, men ändå hamnar mycket av det löpande på oss lärare. Elevvårdsmöten, konfliktmöten, uppföljningar. Då kan jag inte bara dyka upp med kaffekoppen i handen och slå mig ner. Jag vill komma med idéer till lösningar. Men hur ska jag hinna förbereda det? Jag jobbar redan 60-timmarsveckor utan att få betalt för det.

Många i personalen håller på att gå sönder, förklarar Peter. Folk tappar sugen, börjar vabba mer och söker sig till andra jobb. För ett par år sedan tog ledningen in en extern konsult för att stötta dem.
– Han hade tystnadsplikt och det var skönt att få sätta ord på känslorna och kunna säga att jag tycker att rektorn är en röv. Han berättade i slutet av processen hur dåligt han upplevde att vi faktiskt mådde, och att om han hade haft makten att stänga ner vår verksamhet hade han gjort det.

Konsultens arbete ledde inte till några större förändringar i organisationen, men hjälpte ändå Peter på ett känslomässigt plan. Han har börjat avsäga sig det emotionella ansvaret för sådant han inte kan påverka.
– Jag säger ”ingen aning” när någon frågar hur vi ska lösa en akut situation. Det i sin tur leder till en diskussion om skolans rykte och framtid, om utebliven skolpeng och att vi kanske måste lägga ner. ”Ja, det är kanske det bästa”, säger jag då.

Skolan har sedan en tid en ny rektor som Peter upplever som en vettig person som gör sitt bästa.
– Men hon har fullt upp med att få verksamheten att överleva en vecka i taget. Och hon vågar inte stänga skolan ens en dag för att vi ska hinna reda ut saker och ting.

Det som håller Peter kvar är eleverna.
– Det är rävsaxen. Jag vill inte svika dem eftersom vi har så fin kontakt. Utvecklingen jag ser att de genomgår på bara ett läsår gör mig så glad.

Han har avfärdat tanken på att helt enkelt byta skola.
– Alla lärare jag känner berättar om samma sak. Det oroar mig på ett större plan. Vad händer med eleverna och samhället i stort, ska vi bli ett land av dumskallar som inte kan vare sig räknesätten eller vet vad demokrati är?

Peter har en bakgrund inom vården och har även arbetat med psykiskt sjuka och kriminella. På ideell basis driver han en verksamhet som utbildar unga i självförsvar och självkänsla. Han leker med tanken att utöka det engagemanget och bli egenföretagare.
– Det vore fint att få fortsätta jobba nära unga, men gå hem från jobbet och känna mig stärkt i stället för mosad. Det är ett sådant liv jag vill ha.

Peter heter egentligen något annat.

”Så här får det inte se ut”

Hans Flygare.

Peter arbetar under oacceptabla villkor, menar Hans Flygare, arbetsmiljöexpert på Lärarförbundet. Arbetsbelastningen är ohälsosam och ledningen verkar inte ha resurser eller mod att agera.
– När många har en så stark lojalitet med eleverna kan en sådan här gränslös arbetsmiljö uppstå. Det skolan överlever på då är lärarnas kärlek till eleverna och yrket, men det är orimligt att arbeta under konstant samvetsstress.

Man bör först prata med arbetsplatsombudet och skyddsombudet och höra vad som är gjort och om upplevelsen av arbetssituationen delas av fler. Skyddsombudet kan sedan begära svar på vilka åtgärder arbetsgivaren avser att vidta. Men när det gått så långt som på Peters skola och ledningen redan känner till problemen är det rimligt att informera avdelningen och huvudskyddsombudet, menar Hans Flygare.
– Rektor måste också signalera uppåt om skolan inte når upp till styrdokumenten och till arbetsmiljölagen. Då måste chefens chefer agera. Händer inget efter det skulle jag råda Peter att byta arbetsplats.

Hans Flygare tycker inte att Peter ska ge upp hoppet om läraryrket.
– Det råder extrem lärarbrist och de flesta får lätt en ny anställning. Men innan man skriver på bör man prata med den fackliga representanten och höra sig för om hur situationen på skolan ser ut.

ur Lärarförbundets Magasin