Läs senare

Ger plats åt allas berättelser

ReportageOm 10 år, Min favoritplats och Möte med det nya landet. Det är några av de teman som nyanlända elever i Lund får välja mellan när de skapar berättelser om sina liv.

04 Jun 2018
Ger plats åt allas berättelser
Språkutveckling. Susanne Garcia, sva-lärare och mentor för Phattalapak Singhklom och Glorija Kovac, märker hur digitala verktyg i kombination med traditionella konstformer kan ge eleverna tillgång till fler språk. Foto: Ola Torkelsson

Binian Tesfazgi, som går språkintroduktion på gymnasieskolan Polhem i Lund, har gjort en film på temat Om tio år. Den är drygt en minut lång och han spelar stolt upp den i sin mobiltelefon. Framför kameran syns Binian Tesfazgi själv. Han berättar om sin stora kärlek till fotbollen och att han spelar i ett lag med andra tonårskillar med ursprung i Eritrea. De var med i en kupp i Skåne för några månader sedan med andra lag och Binian tyckte att det var så himla kul. Han får många kompisar genom fotbollen, konstaterar han. Sedan dribblar han lite snyggt framför kameran.
– Om tio år hoppas jag att jag kan tjäna pengar på fotbollen, avslutar han filmen.

För många elever är detta första gången de skriver en hel text på svenska.

Vi befinner oss på kulturhuset Stenkrossen i Lund. Binian Tesfazgi är här tillsammans med sina klasskompisar och lärare. Lokalerna består av flera ateljéer, dramarum med scen, en stor byggverkstad samt kafé med soffor och fåtöljer. På plats finns även fyra bild- och mediepedagoger från kommunens kulturskola. Det är sista dagen på en tvådagarsworkshop i digitalt berättande som projektet Sverige Berättar håller i, genom samarbete med kulturskolan i Lund. Under två veckor har kulturskolelärarna tagit emot språkintroduktionsklasser från de båda gymnasieskolorna Polhem och Vipeholm.
– Vår vision är att alla människor har berättelser och dem vill vi lyfta. Med dagens digitala teknik kan alla göra sin röst hörd, men man kan behöva stöd i att lära sig verktygen. Så det finns en demokratitanke i detta, förklarar Carin Granath i telefon från ett tåg på väg från Skåne upp till Stockholm.

Där jobbar hon som film- och mediepedagog på kulturskolan och har varit med sedan Sverige Berättar startade. Nu har hon varit i Lund några dagar för att se hur det går med projektet på Stenkrossen.
– Vår verksamhet bygger på olika delprojekt. Just det här riktar sig till nyanlända som går språkintroduktion och förutom Lund hoppade också Falun, Arvidsjaur och Umeå på, fortsätter Carin Granath.

Detta är Sverige Berättar

  • Kroatiska Riksförbundet, Unga Berättar Kulturskolan i Stockholm, Riksteatern och Studiefrämjandet tar under tre år fram en modell för hur barn i första, andra och tredje generationens invandring kan skapa berättelser om hur det var när deras familjer kom till Sverige.
  • I modellen ingår hur berättelser kan delas mellan generationer i lokala kulturföreningar, samlas in, gestaltas, iscensättas, arkiveras och återberättas.
  • Berättelserna ligger också till grund för ett utbildningsmaterial.

Alla elever som vill får sina färdiga filmer publicerade på Sverige Berättars hemsida.
– För många blir det deras livs första medieproduktion. De får testa på hur enkelt det faktiskt är, att det går att göra så mycket med enbart en mobiltelefon.

Susanne Garcia rör sig runt i lokalerna på Stenkrossen. Hon är sva-lärare och en av mentorerna för klassen som är här i dag. Hon säger att hon försöker hålla sig i bakgrunden och få eleverna att bygga relationer till lärarna från kulturskolan, men att hon och hennes kollega Angela Lindén Christoffersson hela tiden finns med som en trygghet.
– Att vara här är utanför komfortzonen för de flesta av våra elever. Majoriteten rör sig enbart mellan skolan och hemmet i sin vardag. Att komma ut och möta en aktivitet i samhället, träffa nya människor och prova språket, är stort för många, säger Susanne Garcia och påminner om att flera i den här klassen har varit i Sverige mindre än ett år.

Hon ser berättandet och elevernas personliga erfarenheter som utmärkta verktyg för att utvecklas inom flera ämnen. Susanne Garcia har tidigare använt sig av det i olika former i sin ordinarie undervisning. Att nu även få grunderna i ett antal digitala program samt inspiration från kulturskolans bild- och mediepedagoger i hur man kan kombinera måleri, text, film och ljud, tycker hon ger många nya idéer.
– Att arbeta med digitala verktyg i kombination med traditionella konstformer ger eleverna möjlighet att använda flera språk. Det vi gör här har öppnat mina ögon för det.

Tystnad tagning. Film- och animationspedagog Anna Lönn Franko hjälper Borhaneddin Mohammadi att spela in en ljudfil. Hans egen röst ska rulla parallellt med bildspelet som berättar om hans favoritplats Duved. Foto: Ola Torkelsson

Gymnasielärarna och kulturskolepedagogerna har samarbetat kring upplägget av workshopen. Alla är överens om att det är viktigt att den hamnar på rätt nivå och det är något Susanne Garcia också tänker mycket på när hon på olika sätt arbetar med berättande i sin egen undervisning. I just den här klassen har många en lång skolbakgrund och är väl bevandrade i såväl prosa och film som poesi. De kan konceptet och förstår byggstenarna i en berättelse. Men för en klass där det finns elever som i princip aldrig har gått i skolan tidigare, och kanske till och med är analfabeter, måste man börja i en helt annan fas.
– Man kan arbeta med det egna berättandet även då, men får bygga upp det långsamt och stegvis. Jag har börjat med att läsa korta sagor och så har vi pratat om vad en början, mitten och ett slut är. Det är språk- och kunskapsutvecklande det också, säger Susanne Garcia.

Och oavsett tidigare erfarenhet brukar det alltid underlätta att få något slags tema och vägledande ram för sin berättelse, resonerar hon, hennes kollegor och pedagogerna från kulturskolan. Inför workshopdagarna har eleverna därför fått alternativ på rubriker att välja mellan: ”Om 10 år”, ” Min favoritplats”, ”En resa” och ”Mötet med det nya landet”. Lärarna har medvetet undvikit att uppmana eleverna att berätta om sin flykt till Sverige.
– Den berättelsen väcker ofta svåra känslor till liv och dessutom är de flesta elever oerhört trötta på den. De har tvingats dra den i så många olika sammanhang. För polis, Migrationsverket, skolpersonal och olika sociala myndigheter. Här vill vi i stället ge eleverna möjlighet att berätta framåtsyftande, om sina drömmar, säger Susanne Garcia.

Vad har du valt att berätta om?

Joudy Al Oulabi Almalkh
– Jag har valt rubriken Om tio år. Jag ritar bilder på Dubai. Jag älskar Dubai och hoppas att jag kan bo där i framtiden.

Glorija Kovac
– Jag håller på med en film om min favoritplats i Kroatien. Där gillar jag att hänga med mina kompisar varma sommarnätter.

Phattalapak Singhklom
– Om min favoritplats i landet där jag är född, Thailand. Jag längtar ofta dit.

I ett ljudisolerat rum sitter film- och animationspedagog Anna Lönn Franko och hjälper Borhaneddin Mohammadi att spela in sin röst. Han läser upp texten han har skrivit i en mikrofon, tanken är att senare lägga det inspelade ljudet ovanpå den sekvens med tecknade bilder som han har filmat med sin mobiltelefon. På teckningarna syns barrskog, höga berg, mycket snö och streckgubbar som åker skidor.
– Min favoritplats är Duved. Det är en vacker stad i norra Sverige. Där finns fin skog och Duved har fint väder på sommaren. Det finns skidbackar och på vintern är det mycket snö och kallt, läser han i mikrofonen.

Anna Lönn Franko berömmer men tycker att Borhaneddin Mohammadi ska träna uttalet på ”Duved” och ”skidbackar” några gånger. Sedan gör de några nya koncentrerade försök och vi lämnar dem i fred, för att inte störa.

I en ateljé står bildpedagog Ingela Björkqvist Ekman och har precis förklarat för Sanar Saman hur ett av ritprogrammen i läsplattan fungerar. Sanar Saman vill göra illustrationer av sina favoritplatser. De är stadsparken i Lund, ett bibliotek i Kurdistan samt en plats i Malaysia, där hon har bott i fem år.
– För många elever är detta första gången de skriver en hel text på svenska och det är också väldigt bra att få spela in och lyssna till sin egen röst. Alla gör ju sin produktion enskilt, tanken är att varje elev ska få berätta om något som är viktigt för just dem, säger Ingela Björkqvist Ekman.

Susanne Garcia ansluter och säger att just den aspekten har varit en viktig insikt för henne i projektet. I skolan bygger så många övningar på färdiga modeller, hon tar med sig elevernas glädje över att ”äntligen” få göra något helt själva. Hon tycker också att kulturskolepedagogerna har inspirerat henne och kollegorna i att det bara är att pröva vad gäller tekniken, att man inte behöver kunna allt i förväg.
– Det man inte kan lär man sig, ofta tack vare eleverna. Många av dem är oerhört bra på att hantera det digitala, nästan alla har en egen mobiltelefon. När vi nu använder den som verktyg för att filma blir det en naturlig väg in i berättandet.

ur Lärarförbundets Magasin