Läs senare

Böcker som är godare än chips

08 feb 2019
Foto: Ola Torkelsson

Jag är svensklärare. Det innebär bland annat att det faller på min lott att se till att eleverna läser kontinuerligt. Det är en vinstlott i många avseenden. Litteraturen var en av de främsta orsakerna till att jag blev lärare i just svenska. Men vinstlotten har en baksida.

Som bekant är elevernas förhållande till litteratur och läsning inte odelat positiv. Många av mina gymnasieelever läser inte självmant skönlitteratur på fritiden. Romaner, noveller, dramatik och lyrik är något de förknippar med skolan och inte sällan med tvång. Så att vara ansvarig för att eleverna läser, och lär sig att tillgodogöra sig litteratur, är en i alla avseenden utmanande uppgift. Och utmaningen består inte bara av att få dem att läsa. Det handlar också om att motivera dem att läsa just det jag säger åt dem att de ska läsa.

Eleverna önskar ofta välja själva vad de ska läsa. De lever i en tid då valfrihet anses vara en självklarhet, också i skolan. Ska de nu läsa ska det vara något lätt och underhållande, som de själva väljer. Jag delar inte deras uppfattning. I grundskolan är det viktigt att väcka lust för läsning.

Läsning på gymnasiet får gärna vara rolig, men den måste erbjuda en utmaning.

Där kan aspekter som lätt och underhållande vara relevant vid valet av litteratur, men på gymnasiet är det annorlunda. Läsning på gymnasiet får gärna vara rolig, men den måste erbjuda en utmaning. Därför väljer jag vad eleverna ska läsa. Så klart måste jag förklara för dem varför.

Daniel Sandin

Gör: Gymnasielärare i svenska, historia och religionskunskap.
Arbetsplats: Katedralskolan i Lund.
Brinner särskilt för: Att alla elever ska ges möjlighet att göra sin röst hörd. Har skrivit boken Talrädsla i skolan.

Den amerikanske litteraturvetaren och professorn Harold Bloom talar i sin bok Hur du ska läsa, och varför (2001) om lätta och svåra nöjen. Bloom är i vissa avseenden kontroversiell men just dessa begrepp är användbara för att diskutera läsning med eleverna. Ett lätt nöje är något som ger omedelbar tillfredsställelse – som en påse chips kanske. Det är gott i stunden, men efteråt är det ju knappast en erfarenhet man känner sig stärkt av.

Ett svårt nöje är i stället något som inte omedelbart skänker nöje, som kräver ansträngning – som ett träningspass. Det är tufft de första gångerna, men med tiden blir det ett nöje att träna. Det svåra ger helt enkelt större tillfredsställelse, men det kräver initialt också större ansträngning. Så är det också med läsning, och för den delen mycket annat i skolan. Det är en central insikt.

Så jag väljer att utmana eleverna. Jag vill ge dem svåra nöjen. Självklart måste mitt val av litteratur grunda sig på elevernas behov och förutsättningar; ibland krävs så klart individuell anpassning. Men de måste utmanas.

Eleverna är så klart inte övertygade. Men det är jag. Jag är övertygad om att skolan måste erbjuda annat än chips, hur mycket eleverna än vill ha dem och hur nöjda de än säger sig vara i utvärderingarna. Dessutom vet jag att eleverna också kommer att bli övertygade – till slut, kanske först efter att de slutat skolan. För finns det egentligen något bättre än känslan av att ha klarat av något svårt och känna att man har utvecklats?

För övrigt anser jag …

… att arbetet i klassrummet varje dag måste vara avgörande för hur man värdesätter en lärares arbete, inte deltagande i diverse projekt, grupper och liknande.

ur Lärarförbundets Magasin