Läs senare

Vad händer med likvärdigheten?

av Björn Grafström
09 Feb 2018
09 Feb 2018
Foto: Viktor Gårdsäter

Det är något magiskt över ordet ”prov”, det är vi många lärare som kan intyga. Många elever kommer att förbereda sig mer och jobba mer fokuserat om ordet prov finns med i en uppgift. Om du ännu inte testat detta, se skillnaden som uppstår om din ”uppsatsuppgift” i stället blir ett ”uppsatsprov”. Jag kan nästan lova att fler elever kommer att ta uppgiften på mer allvar.

Den här magin förstärks om vi lägger till ordet nationella. De nationella proven är en av skolans hetaste potatisar och ofta en vattendelare i opinionen. De står också inför stora förändringar. En digitaliseringsprocess ska vara satt i bruk senast läsåret 2018/2019. Proven ska också väga tyngre i bedömningen om slutbetyg i kursen. Och flera av proven kommer att bli frivilliga.

Att de nationella proven digitaliseras har jag inget emot – kanske kan det dessutom göra den omständliga processen kring förvaring och hantering av proven enklare.

Jag har dock svårt att få ihop ekvationen att proven ska väga tyngre vid betygsättning men samtidigt bli frivilliga.

Jag har dock svårt att få ihop ekvationen att proven ska väga tyngre vid betygsättning men samtidigt bli frivilliga. För jag kan väl inte vara ensam om att se en underlig motsättning här? Från och med våren 2018 är det bara det sista nationella provet i en elevs studieplan som måste skrivas. Den direkta konsekvensen av det kommer att bli att de nationella proven mer eller mindre försvinner från första året på gymnasiet. Men OM provet ändå utförs ska resultatet ”särskilt beaktas”. Frågan är hur skolorna kommer att göra – kommer majoriteten att köra alla nationella prov, eller kommer de att utnyttja möjligheten att begränsa antalet?

Björn Grafström

Gör: Gymnasielärare i svenska och filosofi.

Arbetsplats: Rudbeck i Sollentuna.

Ett av de nationella provens många syften är att sträva mot en likvärdighet i skolsystemet. Att låta varje skola avgöra om proven ska genomföras eller inte är ett stort kliv bort från denna tanke.

Jag vet att få uppgifter är så tidskrävande som att hantera hela apparaten kring nationella prov. Och jag tycker att skolans likvärdighet är oerhört viktig.

Vad jag dock oroar mig mest för är hur det ska bli med sambedömningen och de många kollegiala diskussioner som nationella prov mer eller mindre tvingar fram – både inom det egna kollegiet och mellan skolor. Där jag jobbar gör hela svensklärargruppen gemensam sak med det nationella provet i Svenska 3. Vi delar in oss i grupper som ansvarar för var sin fråga, och inom grupperna sker ett väldigt intressant utbyte kring nivåer på svaren. Det är samtal som absolut har gjort mig till en bättre bedömare och därmed också en bättre lärare.

Hos oss gavs vi svensklärare möjligheten att bestämma om vi ville göra de frivilliga proven eller inte. Med en kraftig majoritet valde vi att fortsätta med provet i Svenska 1 på de högskoleförberedande programmen. Det är jag glad för.

För övrigt anser jag …

… att skolan inte blir frågan med stort F i den kommande valrörelsen. Skolan är viktigare än att vara ett slagträ i en politisk debatt som nästan alltid går ut på att komma med plakatåsikter och plattityder.

ur Lärarförbundets Magasin