Läs senare

Samtal pågår

ReportageJobba för god sammanhållning, varna vid frånvaro och agera om någon elev mår dåligt. Det gör heltidsanställda mentorer på Vretagymnasiet. För lärarna blir det mer tid till undervisning.

02 Dec 2015

Annika Gabrielsson sätter sig ner för en stunds lunch. Det är gratinerad fisk med kokt potatis. Genom det stora panoramafönstret i matsalen ser hon ut mot en soldränkt ridbana där tvåorna på naturbruksprogrammet rider på volter. Plötslig sätter sig en elev ner på huk bredvid hennes stol.
– Jag har varit så arg hela dagen så det är ingen idé att jag är kvar. Kan jag gå hem och plugga? undrar hon med låg röst.

– Så ska du inte behöva ha det. Har du tid att ses i eftermiddag så kan vi prata lite?

Sagt och gjort. En tid är inbokad halv två.

Annika Gabrielsson är mentor här på Vretagymnasiet en mil utanför Linköping. För två år sedan införde skolan försöket med mentorer på heltid. Önskemålet kom från arbetslagen då många lärare kände att det blev splittrat att också vara mentor. I dag har försöket övergått till att bli permanent, och skolan har sex mentorer på nära 400 elever.

En annan mentor är Ida Almqvist. Med datorn under armen och med snabba steg är hon på väg till en lektion om studieplanering med ettorna på fordons- och transportprogrammet. Totalt 23 killar och två tjejer sitter i klassrummet. Några googlar på ordet ”racing” för att hitta snygga bilder på olika logotyper, men så småningom är koncentrationen riktad mot Ida Almqvist framme vid smartboarden.

Hon förklarar hur eleverna ska lämna in sina skriftliga uppgifter. Oavsett ämne ska det ske enligt samma mall på plattformen Fronter. Och skriftliga svar på frågor ska vara fullständiga meningar.

– Ja eller 18, är inga fullständiga svar, förtydligar hon.

– En annan sak ni ska undvika är särskrivningar. Även om man förstår vad ni menar så ser det inte bra ut om ni till exempel skriver en jobbansökan.

Foto: Henrik WittBåde Ida Almqvist och Annika Gabrielsson är utbildade idrottslärare och har undervisat här på Vretagymnasiet. När projektet med heltidsmentorer sjösattes så tvekade de inte att söka tjänsterna.

– När man var lärare och någon elev ville prata om något personligt så fick man försöka boka in en tid tio minuter nästa dag mellan två lektionspass. Det kändes inte som att man räckte till, säger Ida Almqvist.

Annika Gabrielsson har varit idrottslärare i tolv år och ville pröva på något nytt i yrkeslivet. Hon har dessutom gillat mentorsrollen som lärare.

– Med heltidsmentorer blir det mer likvärdigt. Förut var vi cirka 40 mentorer på skolan, och det var svårt att få en likriktning. Att få ut samma information till alla elever var en annan sak som var problematisk, säger hon.

Som mentorer ska de arbeta för att eleverna når kunskapsmålen och att de trivs socialt på skolan. De jobbar med grupprocesserna i klasserna, bland annat när de undervisar i livskunskap. En stor del av arbetet är enskilda samtal men de har också träffar i helklass.

Att vara som spindeln i nätet och att bygga upp ett förtroende är begrepp som de använder för att beskriva sina jobb. De rör sig ofta ute bland eleverna i korridorerna, ute i stallarna och på övningsbanan för truckarna.

När de sitter i sina arbetsrum är de alltid tillgängliga för samtal om stort och smått. Ibland kan det handla om känsliga ämnen.

– Vi är ofta den första som eleverna vänder sig till om de har olika svårigheter. Handlar det om att en elev mår väldigt dåligt och inte vill leva eller kanske är orolig för ätstörningar så slussar vi vidare till Bup eller kuratorn. Eftersom vi byggt upp en stark relation till eleverna så upplever jag att de vågar komma till oss, säger Ida Almqvist.

De flesta samtalen handlar om själva studierna, hur eleverna ska få struktur och om några elever kanske behöver gå på extra stödtimmar för att nå målen.

Annika Gabrielsson har sitt rum för enskilda samtal på andra våningen. Hon talar nu med Agnes Hettström, som går sista året på naturbruksprogrammet med inriktning lantbruk. Och vi får lov att vara med en liten stund.

– Hur går det för dig?

– Jo, det går bra. Jag håller på med ogräs nu och har fixat en bok om det.

– Ligger du efter med något?

– Nej, allt går bra i skolan nu. Ettorna verkar lugna i år också.

– Och vet du, jag åkte till Stockholm med min hund för första gången med tåg i går. Jag var lite orolig att det inte skulle gå bra. Men det gick fint för henne, berättar Agnes Hettström och går vidare med ett leende.

Skolans mentorer får goda omdömen av en grupp elever som nu har sin lunchrast. Så här säger Filip Carlsson som går i tvåan på naturbruksprogrammet med inriktning lantbruk maskin:

– Min mentor tjatar hål i huvudet på mig. Och det menar jag som något positivt, hon släpper aldrig taget innan man gjort det man ska.

Melker Broomé, som går i trean på fordons- och transportprogrammet, berättar att han ett tag planerade att byta till en skola i Arjeplog.

– Men jag trivs så bra här att jag stannade kvar. Det är så bra stämning och när man har en mentor så vet man alltid vem man kan prata med, säger han.

Både Agnes Hettström och Filip Carlsson har haft funderingar på att hoppa av. Det beror på att de blivit erbjudna jobb. Något de har gemensamt med andra elever som är attraktiva på arbetsmarknaden trots att de ännu inte tagit yrkesexamen.

– Annika, min mentor, har övertalat mig att gå klart. Och det är nog rätt, jobben finns kvar, säger Agnes Hettström.

Mentorerna har inbokade timmar för studiestöd i klasserna och de har regelbundna träffar med elevhälsoteamet. De kan också kalla till klasskonferenser med berörda lärare vid behov.

Annika Gabrielsson och Ida Almqvist menar att mentorskapet har utvecklats och blivit effektivare med den nya organisationen. I klarspråk kan det betyda att elever i svårigheter eller i behov av särskilt stöd fångas upp tidigare.

– Vår specialpedagog, kurator och skolsköterska upplever att de fått mer att göra, och att de får göra det som de är utbildade för numera. Vi ser elevernas behov, berättar Annika Gabrielsson.

Arbetet som mentor varierar mycket beroende på vilken tid det är på terminen. Nu är skolan inne i F-perioden, som innebär att elever får göra om vissa moment som de har haft underkänt i. I mitten av varje termin blir fokus på utvecklingssamtal. Det blir 60–80 samtal per mentor.

– Som ettämneslärare hade jag ju 300 elever att lära känna och betygsätta, så 80 utvecklingssamtal är ingen fara. Minst träffar man dem som det fungerar bra för, berättar Annika Gabrielsson.

Ida Almqvist och de andra mentorerna undervisar i ämnet livskunskap. På vägen till gärdena och stallarna för att visa skolans kor, hästar, grisar och får berättar hon om en kanottur som de hade i livskunskap i förra veckan.

– Man får en värdefull kontakt med ungdomarna på sådana utflykter. Över huvud taget ger det här jobbet mycket tillbaka och vi har ju en underbar miljö. Men det finns en negativ sak, om vinden ligger på därifrån så man känner lukten, säger hon och pekar mot grisarna där en elev med säkert handlag välter ännu ett skottkärrelass på gödselstacken.

3 röster om heltidsmentorer

Foto: Henrik Witt

Elisabeth Bringer Hallberg, rektor

– Förslaget kom från våra arbetslagsledare. Bakgrunden var att många lärare kände sig stressade av att ha flera uppgifter. Vi hade ett ambitiöst mentorskap också när det låg på lärarna.

– Tidigare var mentorskapet lite av hasard. Vissa lärare kanske fick tre fyra elever som krävde att man skulle sitta i elevvårdskonferenser och ha flera möten med elevhälsa och föräldrar. Då kunde det bli tungt. Nu är situationen mer förutsägbar för alla. Mentorerna kan planera bättre och ge mer tid till de elever som behöver mer. Lärarna har fått ungefär femton procent mer undervisning nu när de har släppt mentorskapet.

– En fördel nu är att allt går mycket fortare. Ett möte med elev, föräldrar, mentor och någon ur skolledningen kunde ta flera veckor att få till förut men nu går det på ett par dagar. Det här är en faktor som jag tror kan motverka avhopp. Eleverna har också tagit upp att det är jättebra att mentorn inte sätter betyg. Man kan prata öppet med en mentor utan att vara rädd för att det ska färga av sig i en betygsättning.
Foto: Henrik Witt

Magnus Löfkvist, lärare i samhällskunskap och entreprenörskap

– Jag var positiv till att vi införde organisationen med heltidsmentorer då flera lärare på skolan såg ett större behov av en professionell mentorsroll jämfört med tidigare. Det finns en poäng i att våra mentorer inte sätter betyg. Eleverna kan nog öppna sig mer.

– Jag kan i och för sig sakna den sociala kontakten som jag hade med mina mentorselever. När det gäller att vi lärare fått mer undervisningstid så är det rimligt när man plockat bort mentorsuppdraget.
Foto: Henrik Witt

Christer Eklöf, lärare i transportteknik

– Jag saknar inte mentorsrollen. Ida gör ett jättebra jobb med våra elever med utvecklingssamtal och alla andra kontakter.

– Nu kan jag satsa mer på lärarrollen. Men jag har fortfarande bra kontakt med eleverna. Det blir naturligt när man kanske sitter i bilen med en elev att prata om både stort och smått. Jag var också med på en paddlingstur nyligen i ämnet livskunskap och på sådana läger får man bra kontakt.

Utan regler skiftar kvaliteten

Mentorskapet är inte reglerat i styrdokumenten, vilket bidrar till att kvaliteten kan skifta. En mentors uppdrag är traditionellt att stödja eleverna i skolsituationen och i deras sociala situation. Här ingår bland annat utvecklingssamtal, att följa upp frånvaro och hålla kontakt med föräldrar.

Det vanligaste är att mentorskapet fördelas bland lärarna men vissa skolor har infört mentorer på heltid. Det är till exempel Realgymnasiets skolor, Kungstensgymnasiet i Stockholm och ett par kommunala gymnasieskolor i Linköping.

ur Lärarförbundets Magasin