Läs senare

Proven begränsar läsarens frihet

ForskningSkönlitteraturens roll i skolan förminskas när eleverna tvingas läsa på ett alltför snävt sätt. Det menar Eva Nilson, som studerat nationella prov i svenska.

02 Jun 2017
Illustration: Karin Cyrén

I sin avhandling har Eva Nilson, doktor i språkdidaktik vid Stockholms universitet, studerat samtliga läs- och skrivuppgifter i svenskämnets nationella prov på gymnasiet från 1968 fram till 2013. I både de centrala och nationella proven ska eleven läsa litterära texter, för att sedan resonera om dem i skrift. Färdigheter som att skriva och analysera premieras framför kunskaper om exempelvis litteraturhistoria.
– Att kunna läsa utdrag ur litteratur och använda dessa i en egen textproduktion har varit provens pedagogiska idé under hela den undersökta perioden, säger Eva Nilson.

I de nationella proven får eleven ofta ta på sig rollen som journalist och skrivuppdraget ramas också in på ett tydligare sätt än i de tidigare centrala proven. Det gör uppgifterna komplexa, med många frågor och mycket kringinformation. Ett exempel är en provuppgift där eleverna skulle skriva en krönika. För att bli godkända skulle de i krönikan referera till litteraturen som hörde till uppgiften.
– Man kan fråga sig vilket syftet är med den här blandningen. De flesta elever ska förberedas för vidare studier snarare än en journalistkarriär. Om eleven fick skriva en kort uppsats skulle referenser vara ett naturligare inslag.

Mycket information om hur texter ska läsas kan så klart vara ett stöd, men det kan också försvåra för de elever som inte förstår allt som uppgiften frågar efter. Och att ta på sig rollen som professionell skribent kan vara lättare för dem som har förkunskaper om hur litteratur kan värderas, om samhällsdebatt och opinionsbildning. För andra kan litteraturläsningen försvåras av de många – och ibland oklara – kraven.

Vem?

Eva Nilson är doktor i språkdidaktik vid Stockholms universitet.

Vad?

Avhandlingen Att skapa en läsare: Läsarter och läsare av litterär text i svenskämnets nationella examination på gymnasiet – åren 1968–2013.

Hur?

Studier av samtliga läs- och skrivuppgifter i svenskämnets nationella prov på gymnasiet från 1968 fram till 2013, där uppgiften är att läsa skönlitteratur.

Proven säger något om vilken roll litteraturen spelar i skolan i dag. Dessutom säger de något om den ideala läsaren, konstaterar Eva Nilson.

Eleverna orienteras mot olika sätt att läsa – olika läsarter – beroende på vilka frågor som ställs om texten. Enligt Eva Nilson utmärker sig ett par läsarter i de nationella proven under den undersökta tidsperioden. Det som oftast efterfrågas är den teknisk-analytiska läsarten, där texten analyseras med hjälp av professionella begrepp och analysmetoder, tätt följt av den faktiva läsarten där eleven ska relatera texten till omvärlden.

I styrdokumenten för svenskämnet motiveras läsning av skönlitteratur bland annat med att eleven lär känna sig själv, sina medmänniskor och sin omvärld genom texterna. Men när eleven i de nationella proven ska ta på sig en specifik roll, placeras i en förutbestämd kontext och läsa skönlitteratur med särskilda kulturella och samhälleliga glasögon får det betydelse.
– Låt oss jämföra svenskämnet och litteraturen med bildämnet och konsten. Om man under bildundervisningen bara får lära sig att rita streck, så tänker man väl till slut att konst är synonymt med streck. På samma sätt fostras eleven in i ett specifikt sätt att närma sig litteratur genom hur uppgifterna är formulerade.

Att frågorna i proven styr eleverna i en viss riktning är en förutsättning för att göra svaren mätbara. Elevens tolkningar måste förenklas för att kunna bedömas, även om det på samma gång begränsar deras litteraturläsning. Att provsvaren bedöms på ett likvärdigt sätt är också det som bedömningsforskningen oftast fokuserar på. Eva Nilsons litteraturdidaktiska avhandling är ett försök att bredda den forskningen.
– Likvärdighet handlar om mer än bedömning av slutprodukter. Hur vi ställer frågor har också med likvärdighet att göra. Har alla elever samma möjlighet att över huvud taget svara på de frågor som ställs och nå målen för ämnet? Det vill jag att den enskilde läraren funderar på. För det här handlar också om de uppgifter vi ber eleverna arbeta med på lektionstid.

ur Lärarförbundets Magasin