Läs senare

Livsberättelser som bryter barriärerna

ReportageElever med svensk bakgrund och nyanlända från Afghanistan möts i ett gemensamt journalistiskt arbete. Så raderas fördomar ut från två håll på Mediagymnasiet i Nacka strand.

av Enikö Koch
15 Sep 2017
15 Sep 2017
Livsberättelser som bryter barriärerna
Viktigt möte. Paulina Olin i estetklassen uppskattar samarbetet med Kazem Qalandari som går på språkintroduktion. Foto: Linus Meyer

De sitter i par, utspridda över klassrummet, en svensk elev tillsammans med en nyanländ. Nyss var det handslag och vänliga leenden vid återseendet. Nu fokuserar de på vad läraren ger för instruktioner för det fortsatta arbetet. Texterna och bilderna de har jobbat med ska läggas in i en digital plattform för journalistik för att sedan publiceras i en skoltidning på nätet.

Det kan vara det mest meningsfulla jag har gjort under hela gymnasiet.

Eleverna har porträtterat varandra i text och har därmed fått en inblick i varandras liv.

Så gick det till

  • Elever i kurserna Medieproduktion 2 och Journalistik, reklam och information har under några månader samarbetat med elever på språkintroduktion.
  • De har producerat personporträtt och även större arbeten om varandras hem och kvarter som har dokumenterats i text, bild och film.

Ett av paren är Paulina Olin och Kazem Qalandari. Hon går första året på estetiska programmet med fotoinriktning, han går på språkintroduktion (sprint).
– Alla människor har berättelser och det är kul att få höra någon som har en intressant story. Många skolor har sprintelever men det är få som får göra saker ihop med dem, säger Paulina Olin.

Maysam Safari och Love Siviero sitter en bit bort. Maysam har varit i Sverige i två år och det går allt lättare med svenskan. Han ler mycket och berättar att det har känts bra att få lära känna Love.
– Det har varit roligt. Jag frågade honom vad han tyckte om flyktingar. Vi har frågat om vad vi är intresserade av och vi har lärt känna varandra.

Maysam Safari letar lite efter orden och lägger sedan till med ett leende:
– Alla människor är ganska lika.

Aha-upplevelser. Love Siviero och Maysam Safari möts igen för att lägga in texter och bilder digitalt i ett verktyg för publicering. Magnus Rosshagen, medielärare, gläds över att det gemensamma projektet har väckt många tankar hos båda. Foto: Linus Meyer

Love Siviero nickar instämmande när Maysam pratar, och hjälper till att fylla i något begrepp. Själv säger han sedan:
– Först pratade vi om vad vi tycker om att göra, som att lyssna på musik. Sedan om våra liv, hur vi tycker att det går. Det har gett mig bättre insikt om hur det kan vara att komma ny till Sverige. Det blir mycket mer verkligt om man hör det från en riktig person än i nyhetsrapporteringen.

Oftast lever de i helt skilda världar. På Mediagymnasiet i Nacka strand har läraren Magnus Rosshagen bestämt sig för att skapa gemensamma projekt för de nyanlända eleverna och de andra klasserna. Ett sådant är just lektionen vi får vara med på, där elever har fått intervjua och fotografera varandra. Här når samtalen kanske inte så djupt, men mötet skapar en plattform för kontakt.

Eleverna i årskurs tre på estetik och media har fått göra ett lite större arbete, ”Hem och kvarter”, tillsammans med sprinteleverna. De har gjort hembesök hos varandra och dokumenterat det.
– Som medielärare tycker jag att det är bra att utnyttja berättandet i text och bild för att få till ett möte. Eleverna i sprintklassen får reda på lite mer om eleverna här och lite mer om skolan de har kommit till.

Hittar likheter. Filip Hanning och Safi Shirzad har hälsat på hos varandra. Båda bor själva, utan sina föräldrar. Foto: Linus Meyer

Erfarenheten hade Magnus Rosshagen även från ett tidigare projekt, där Media­gymnasiet haft ett samarbete med en skola i Nairobi. De har besökt varandra, tagit bilder och skrivit texter. Resultatet blev boken Nacka Nairobi.
– Under utbytet med de kenyanska eleverna upptäckte vi att det här var ett bra arbetssätt. Att få komma hem till varandra och försöka förstå den andres värld.

I början var det nervöst ändå, på båda sidor.
– Killarna från Afghanistan var till exempel inte vana vid att sitta och arbeta ihop med tjejer. De var osäkra. Men de fick vara i grupper om två eller tre, och det gick jättebra. När vi hade utvärdering blev det väldigt fina berättelser.

För spinteleverna blev det en praktisk övning i att prata svenska, skriva och berätta om sitt eget liv. De kom också in i skolans övriga gemenskap och sammanhang.
– Det är lätt att de blir isolerade annars. Förhoppningsvis hittar vi fler ämnesöverskridande samarbeten.

Arbetena har inte bara ställts ut i skolan utan även setts av politiker, både i Nacka kommun och under ett möte som Nordiska ministerrådet arrangerade om ensamkommandes situation.
– Det är viktigt att de får synas och att de får berätta om allt de bär på. Det har verkligen berört många att få höra de här historierna.

Filip Hanning och Safi Shirzad har deltagit i det längre projektet. De är glada över att återse varandra och när vi ber Filip Hanning berätta om samarbetet märks engagemanget direkt.
– Det här kan vara det mest meningsfulla jag har gjort under hela gymnasiet. Det är en helt annan sak att läsa om de här ensamkommande killarna i tidningen, än att få gå hem till dem och få lära känna dem, säger han.

Magnus Rosshagen. Foto: Linus Meyer

Just att Safi kom hem till honom betydde mycket. Att skapa sig en egen bild av hur flykten till Sverige sett ut – hur rädsla, ensamhet och hemlängtan kan kännas, det var speciellt, enligt Filip Hanning.
– Att få hans historia berättad live i mitt eget vardagsrum, det gav ett helt annat intryck. Det kommer väldigt nära, man kan säga att jag fick ett ”aha-moment”. Det kom till mig på riktigt, hur det ser ut i världen. Det borde alla få uppleva tycker jag.

Safi Shirzad berättar lika engagerat om hur hans fördomar om svenskar inte visade sig stämma. De var inte så distanserade som han hade trott, utan väldigt roliga och varma.
– Jag blev lite förvånad över att Filip bodde själv i en lägenhet, det var lite annorlunda. Han levde ensam, som jag. Han var väldigt öppen och snäll och vi skrattade mycket.

De berättar att Safi, innan han riktigt kunde skilja på de olika svenska uttrycken för kärlek och gillande – sa ”jag älskar dig” till Filip efter att de träffats.

I stället för att korrigera eller rygga tillbaka svarade Filip då med att ge Safi en varm kram och säga:
– Jag älskar dig också.

Utdrag ur elevernas arbeten:

”Det går inte att föreställa sig”

Så här skriver Jaquline Bergvall och Felicia Holmström om mötet med Maysam Safari och Farshad Yawari.

”Vi blir väldigt berörda av deras historia. Dagligen hör man om folks flykt till Sverige från alla möjliga länder, men när vi satt med Maysam och Farshad och fick höra deras historia så sjönk det verkligen in. Vi försökte sätta oss in i deras situation, men det går inte att föreställa sig. Det som de har gjort för att ta sig hit är något vi aldrig ens skulle kunna tänka oss att göra. Att dom sitter här i dag och är glada är så otroligt starkt. Vi är mycket imponerade av Maysam och Farshad. De är fantastiska personer som representerar något helt annat än den bild som media ger av ensamkommande från Afghanistan.

I dag har de bott tillsammans i ungefär fem månader och båda har bott i Sverige i tio månader. De trivs i Sverige och hoppas på en framtid här, men de vet inte om de får stanna kvar här. De vill studera klart och gå ut gymnasiet.

Vad vill ni göra efter att ni har studerat klart då?
– Jag vill bli doktor, säger Farshad.
– Jag tror jag vill bli bilmekaniker, svarar Maysam.”

 

”Vi fick hänga och fika i trädgården”

Så här skildrar Irirs Haji Adens besöket hemma hos Elsa Lindholm:

”Elsa visade oss runt i huset, hon bor i den övre delen av villan medan hennes mamma bor i den nedre delen. Hon visade oss sitt rum och i hennes rum finns det en gammal kamera som hon har ärvt av sin mormor. Villan har garageplats för deras bilar och det fanns ett cykelförråd. Vi fick hänga och fika i trädgården. Efter en stund gick vi ner till vattnet och fick njuta av den fina naturen.

Först när jag kom till klassen delade vi upp oss i grupper. I min grupp är det fyra tjejer, jag och en annan kille från Afghanistan är med i gruppen. Vi satte oss tillsammans, men jag kunde inte sitta kvar för att jag kände mig blyg och generad. Jag har aldrig jobbat eller studerat med tjejer förut. Tjejerna är jättesnälla och jättehjälpsamma. De skrattade inte åt min svenska eller engelska eller när jag kände mig nervös. Det gjorde så att jag vågade ge mer och känna mig trygg i gruppen och jobba med dem.”

ur Lärarförbundets Magasin