Läs senare

Lärarna ger mig nya vinklar på världen

Från att ha varit störst och tuffast på skolan till att bli minst och osäkrast.

Det var så det kändes den där fredagen i juni när jag slutade nian och snart skulle börja på gymnasiet.

Jag var också väldigt stolt över mig själv eftersom jag hade fixat ett sommarjobb i ett varuhus. Jag tog på mig att jobba direkt efter avslutningen. Nu i efterhand ångrar jag det. Hela klassen skulle gå och fika på stan direkt efter avslutningen. Vi skulle få några sista timmar tillsammans innan vi skiljdes åt. Efter att jag hade sagt hej då och kramat om alla så gick jag till skolbussen som skulle köra mig hem. Känslan när jag såg hela klassen gå till stadsbussen för att åka och fika är helt obeskrivlig. Jag kände mig oerhört ensam.

På skolbussen var det två personer, jag och busschauffören Tommy. Tommy är en person som man verkligen kan prata med. Han kunde ge små råd om skolan och vad man skulle äta när man besöker Gotland. Han var också så glad och trevlig att jag alltid längtade tills nästa gång jag skulle träffa honom.

Jag vill bli bättre på att våga utmana mig själv med saker som jag egentligen inte vågar göra.

Men under färden hem den här dagen var känslorna blandade. Jag var glad över att ha slutat 9:an men nedstämd över att inte få tillbringa några extra timmar med klassen. Den där fikastunden kunde gjort så att jag senare hade haft bättre kontakt med min gamla klasskompisar.

Tiden gick och helt plötsligt var sommarlovet över och skolan, gymnasiet, skulle börja. Ett nytt kapitel i mitt liv. Dagen innan skolstart började tankarna snurra i huvudet. Hade jag valt rätt? Skulle jag komma i en klass där jag kände någon?

Hampus Hansson

Ålder: 16 år

Gör: Studerar bygg och anläggning på Wendesgymnasiet i Kristianstad.

Fritid: Jobbar, spelar gitarr, sjunger i kör, spelar dator och träffar nära och kära.

Bor: I Norra Åsum utanför Kristianstad.

Jag vaknade, slängde på mig kläderna och hoppade på cykeln i regnet och begav mig till idrottshallen där vi skulle träffas. När jag kom in i hallen där alla satt vändes blickarna mot mig. Jag pinnade på till en stol bredvid några killar som jag kände från min förra skola. Efter en liten introduktion till bygg- och anläggningsprogrammet ropades klasserna upp.

Vårt klassrum låg i en annan byggnad en bit bort och där kom havet med information om allt från telefonnummer till regler. Samtidigt som miljön och lärarna var nya skulle jag – som dessutom är blyg – försöka lära känna de andra killarna i klassen. De första dagarna kändes det som om jag hade valt fel linje, men efter en vecka i klassen hittade jag min plats.

Att börja på gymnasiet var nervöst, men nu ett halvår senare känns det bra. Känslan av maktlöshet har försvunnit. Mina lärare undervisar aldrig på samma sätt två lektioner i rad utan under varje lektion sker det något som gör den speciell. Det gör att ämnena som vanligtvis kan vara tråkiga blir intressanta och man får nya vinklar på hur samhället och världen fungerar. En sak som jag vill bli bättre på är att våga utmana mig själv med saker som jag egentligen inte vågar göra. Jag är till exempel höjdrädd, och det är inte superbra när man går på bygg och anläggning. Därför tar jag varje tillfälle jag får att klättra upp på en vinglig byggställning eller att rengöra taket på altanen.

Jag har försökt att tänja min gräns så att jag fortsätter lite längre än vad jag vågar. Och när jag har gjort det på samma nivå några gånger så höjer jag ribban lite till.

ur Lärarförbundets Magasin