Ingår i temat
Alternativa fakta
Läs senare

”Jag vill inte ha en svart-vit värld längre”

Alternativa faktaHan har avfärdat Förintelsen som en saga och hämtat fakta från en gammal SS-soldat. Peter Sundin var övertygad nazist. Nu vill han förhindra andra att gå samma väg.

av Enikö Koch
02 Jun 2017
02 Jun 2017
Trivs ensam. Peter Sundin kallar sig själv för enstöring och söker ibland lugnet ute i naturen. Trivs ensam. Peter Sundin kallar sig själv för enstöring och söker ibland lugnet ute i naturen.

Han berättar om mormors kök. På väggen hängde Läkarmissionens kalender och bilder på gatubarn i Brasilien, en gammal radio stod på köksbordet. Året var 1999 och här fanns det plats nog för att arrangera det första mötet med Svenska motståndsrörelsens ungdomsorganisation. Det som ledde till att Peter Sundin och vännerna strax efter grundade Nationell ungdom i Arvika. Mormor satt i soffan i vardagsrummet under tiden, intet ont anande om vad som pågick. Det fick hon veta först på sin dödsbädd.
– Det känns helt surrealistiskt. Önskar jag hade någon bild från hela den situationen. Mormor hatade ju nazister. Hon var uppvuxen vid norska gränsen och kom ihåg kriget. Jag minns att hon kastade ett äpple mot tv:n när de visade en nazistmanifestation.

Mormor hatade ju nazister. Hon kom ihåg kriget.

Mormodern hade inte hela bilden klar för sig, men anade att hennes barnbarn var ute på irrvägar.
– Men hos henne kände jag mig ändå alltid trygg. Jag behövde inte ha fasaden, kunde bara vara Peter, inte nazisten Peter, eller den stökige eleven Peter. Jag var ju mormors pojk, som drogs med i saker av andra. Det fanns alltid något att skylla på, jag kunde inte vara ond.

Peter Sundin sitter mittemot mig på ett fik i Karlstad i drygt tre timmar, och vi glömmer att äta, dricka, röra på oss. Det enda som finns är hans historia, olika scener ur ett liv. Det märks att han har ägnat en stor del av de senaste åren åt att berätta, hjälpa andra att förhindra att fler ungdomar hamnar där han har varit.

Han bestämde sig för att hoppa av nazismen för drygt tio år sedan, när han var 21. Vi går tillbaka till tiden innan det hände, en kväll i tonåren.

Peter Sundin

Ålder: 32 år

Gör: Handläggare på Brottsförebyggande centrum i Värmland och föreläsare. Läser upp sina gymnasiebetyg för att studera vidare.

På fritiden: Gräver ner sig i arkiven för att ta reda på mer om Värmlands historia kopplat till nazismen.

Lyssnar på: ”Samma musik som mormor gjorde när hon var ung, som Harry Brandelius och Jussi Björling.”

Vill bli: Arkivarie eller polis.

Brorsans lägenhet. På vägen in måste man kliva över spillning från en hund som nästan aldrig får gå ut. Det är smutsigt, nedgånget, dekadent. I vardagsrummet rullar en porrfilm medan storebrorsans vänner dricker öl i soffan och skryter om de senaste våldsdåden. I rummet intill dånar vit maktmusik medan några röker på. Gänget laddar för fest. Ju värre saker de yngre killarna gör och berättar, desto mer erkänsla, fler klapp på axeln, får de.
– Det spelade ingen roll vem offret blev, vi kunde stå utanför krogen där vi visste att folk skulle komma ut och kissa. Och slog dem som kom.

Hur hamnade han här? Peter Sundin har sammanfattat det med orden ”Rasist blev jag hemma, nazist blev jag i skolan” i en debattartikel i Sydsvenskan som fick stor spridning. Lärare hörde av sig och ville veta mer om bemötande av ungdomar med extrema åsikter och funderade kring vad som kunde gå fel. För Peter Sundin blev mycket fel i skolan. Han återkommer till det.

Men först var det fel hemma. Som ett av sex barn till en ensamstående mamma, som ibland jobbade som timvikarie inom vården, ibland var arbetslös, var livet hårt. Och det blev tufft för de sex barnen också. Det var moderns ordning som gällde, hon uppfostrade sina barn med sträng disciplin och tvekade inte att bestraffa. Problemen i tillvaron var ofta någon annans fel.
– En lavett fick man sig då och då, och om man gjorde fel var det ord som ”tattarfasoner” eller ”zigenarfasoner” som användes. Men vi skulle till skolan och respektera lärare och äldre. Skolkade du kunde du få tvätta badrummet med klorin, med din egen tandborste.

Peter och hans fem syskon växte upp med frånvarande fäder. Moderns relationer kunde vara destruktiva och våldsamma. Hans egen far kom och gick ibland, kontakten blev sporadisk. Deras mamma förutsatte att barnen inte skulle ta sig längre i livet än gymnasiets yrkesprogram, som hon själv och många andra i Arvikas fattigaste bostadsområde.
– Morsan trodde inte på sina egna barn. Och det var ingen bra miljö att växa upp i.

Temadag i skolan, någon dag före mötet i mormors lägenhet. Längst fram i aulan är raderna tomma. Hit väntas ett tiotal ungdomar snart anlända, just de där med rasistiska åsikter. Det är för Peter Sundin och hans vänner temadagen arrangeras, det känner de tydligt. De blir anvisade platserna och bakom dem gapar raden tom, alla andra markerar avstånd. Hela skolans blickar har de i nacken, känner pressen av att vara utpekade som de som avviker, som har fel åsikter. Men situationen är också lite kittlande, inget de vill missa. När Förintelseöverlevaren Flora Gladh pratar från scenen hör Peter Sundin inget av det hon säger, förutom att hennes dialekt låter så märklig. Lite blandning av värmländska och jiddisch kanske. Brorsan och hans kompisar har redan berättat att hon är en sagotant. Förintelsen ägde inte rum. ”Hon bara ljuger”, viskar Peter till kompisen bredvid.
– Temadagen blev startskottet för att organisera oss. Vi kände oss utpekade och arga. Tänkte att vi fick väl leva upp till det de trodde om oss. Samma dag tog jag kontakt med en ledare för Svenska motståndsrörelsen. Två dagar senare träffades vi.

Peter Sundin och hans vänner har också en förstahandskälla i en gammal före detta SS-soldat som bor utanför Arvika, fortfarande fast i sina nazistiska åsikter. Han berättar historier om kriget, hur det egentligen hade varit. Vännerna stärks i sin övertygelse.
– Vi hade sporadisk kontakt med honom och plockade med hans berättelser till historielektionerna. Vi blev ifrågasatta, de tyckte vi var dumma i huvudet. Men vi visste att vi hade rätt, vi hade ju pratat med honom.

Temadagen blev startskottet för att organisera oss. Vi kände oss utpekade och arga.

Det hinner gå många år. Peter Sundin och hans vänner festar och hatar. De sätter upp klisterlappar, delar ut flygblad, läser på fakta för att kunna svara på frågor. De vill se ett annat samhälle som är bättre, som de tror att det var förr. De tänjer mer och mer på gränserna och våldet eskalerar. På vardagarna går de i skolan, senare jobbar Peter Sundin på gjuteriet i Arvika. På helgerna slåss de.
– Målet var ett samhälle där alla såg ut som vi. Nazityskland var ett föredöme.

Vändpunkten kommer en dag med en skrämmande insikt: någon kan dö om de fortsätter som de gör.

Foto: Ola Håkansson

Peter Sundin börjar berätta om händelsen och stannar sedan upp lite. Han säger att det nästan alltid är någon i publiken som böjar gråta när han kommer till den här scenen. Minnena har bleknat, kanske var de aldrig skarpa nog. Men det finns många vittnen.

En natt efter att krogen stängt ger sig gänget på en man. De är flera som pucklar på honom, trots att han redan ligger ner. Sparkar riktas mot hans huvud och han blöder. Sedan går de därifrån. Men när mannen försöker resa sig upp vänder Peter Sundin tillbaka, tar sats från 30 meters håll, springer fram och hoppar jämfota på hans huvud.
– Han hade kunnat dö. Jag förstår inte hur jag kunde göra det, säger han allvarligt och skakar på huvudet.

För någon vecka sedan när han föreläste fick han frågan: ”Hur känns det att vara någon som har gjort något sådant?”
– Jag har faktiskt aldrig konfronterats med frågan på det sättet förut. Men jag har ju bearbetat händelsen mycket i psykologsamtal och genom att berätta om det.

Personen som misshandlades är i dag djupt nere i narkotikamissbruk, oklart om den händelsen kan ligga bakom, men säkert har det påverkat, tror Peter Sundin.
– Man har nog orsakat mycket skada som inte syns, som finns här inne, säger han och pekar på sitt huvud.

Det var inte särskilt svårt att hoppa av, det behövdes bara ett mejl till nazistorganisationen som skrev ”okej” tillbaka. Desto värre var det att hitta en meningsfull väg tillbaka.
– Det tog fem–sex år och var som att lämna ett missbruk, med ständiga återfall. Det tar tid att bli av med åsikterna.

I processen fanns risken att landa i andra extrema åsikter, eller andra beroenden. Ersätta tomrummet med annat. Peter Sundin fortsatte med återfall i blandmissbruk tills han dömdes för misshandeln, 26 år gammal, och blev drogfri efter att ha avtjänat sitt straff. Tur att anmälan hamnade långt ner i polisens högar och tog fem år att utreda, säger han.
– Hade jag dömts på en gång hade det gått käpprätt åt helvete för mig. Då hade jag varit mottaglig för vad som helst. Att jag dömdes så långt efteråt gjorde mig bara gott, jag kunde ta mitt straff då. Men för offret var det förstås inte bra att gå och vänta.

Under hela processen med att göra sig fri från tidigare åsikter hade han en mentor, Greger Wahlgren, numera pensionär, tidigare verksamhetschef på Brottsförebyggande centrum i Värmland. Men sökandet efter svar tog ändå några omvägar. Han kontaktade först Livets ord och sedan Missionskyrkan, där han var medlem ett tag.
– Men när jag märkte att en samtalsgrupp hade homofoba åsikter hoppade jag av. Nu försöker jag lyssna in alla sidor, bilda mig en egen uppfattning om olika frågor. Jag vill inte ha en svart och vit värld längre, vill inte att det ska vara så enkelt.

Peter Sundin reser mycket och föreläser. Det han helt undviker är temadagar i skolor – dem tror han inte på. De redan frälsta blir stärkta i sin uppfattning, men de som har andra åsikter pekas ut och polariseringen kan bli större. I stället pratar han gärna med lärarlag på apt:n och liknande. Hans viktigaste budskap handlar om bemötandet av elever som har avvikande åsikter och världsbild.
– Se individen, inte åsikten. Erbjud samtal men tvinga inte eleven till det. Det är det enda som fungerar – samtal, samtal, samtal. Och det är ett långsiktigt arbete. Ibland räcker inte gymnasiets tre år, men man kanske har sått ett frö. Kanske kommer personen tillbaka en dag och berättar att ”du var den enda som såg mig”.

Jag frågar om han är rädd någon gång och han lyfter upp sin väska. ”Jag har ett larm här” pekar han. Men det handlar också om att undvika vissa ställen i Arvika, inte gå till platser där hans närvaro provocerar. Ändå bevakade han nazistdemonstrationen i Falun dagen innan vi ses, den 1 maj, när 500 nazister från Nordiska motståndsrörelsen gav sig ut på gatorna. Klart att han kände blickarna. Hotet. Där var ju flera av hans före detta kamrater, som tydligt markerat vad de tycker om hans svek.
– Jag har fått höra ”vi ser dig, vi finns här”. Utanför jobbet har det suttit lappar där det stått ”folkförrädare”. Men det är jag själv som har valt det här jobbet, och då ingår vissa uppdrag. Skulle inte jag göra det här, vem skulle göra det då?

När vi går mot stationen i Karlstad berättar han att han gillar sin nya hemstad. Här finns andra sammanhang, han dejtar och har byggt upp ett nytt umgänge. Det är skönt att få lite distans till allt han lämnat bakom sig i Arvika. Nya bekanta har ibland svårt att få ihop bilden av den trevlige och välartikulerade man han är i dag med den våldsamma nazisten han var förut.
– Men det är ju inte du, säger de. Och nej, det var ju inte jag. Det är nu jag känner att jag kan vara mig själv helt och hållet.

Peter Sundin berättar att han inte saknar den större gemenskapen som nazismen gav. Egentligen gillar han att vara ensam. När tankarna och samvetet inte längre stör är det skönt att vara i det lugna, gärna ute i naturen. Bästa stödet är en kompis som har gått samma väg, och också hoppat av en nazistisk våldsorganisation, fast i Ludvika.
– Vi ringer varandra ofta och resonerar kring olika saker. Honom känner jag mig närmast.

Alla artiklar i temat Alternativa fakta (7)

ur Lärarförbundets Magasin