Läs senare

I väntan på en potentiell katastrof

13 Dec 2016
bjorngrafstrom
Foto: Viktor Gårdsäter

En föräldraledighet ger nyttiga perspektiv, både på livet i största allmänhet och på yrkesrollen som lärare. Det är främst en fråga som varit på tapeten under den här hösten: lärarlönelyftet. För mig som varit borta från skolan har denna satsning varit ungefär som att befinna sig i utvisningsbåset i en ishockey­match: ställd åt sidan för att bevittna en potentiell katastrof.

Det är väldigt sällan något gott kommer ur en utvisning, och effekterna jag lyckats ta till mig via mitt (miss)bruk av sociala medier är nedslående, för att inte säga rakt ut deprimerande. Gråtande lärare i personalrum. Lärare som inte orkar gå till jobbet. Förbannade lärare som säger upp sig. Lärare som under flera års tid gjort sitt allra bästa och nu känner sig otillräckliga. Tanken på att byta karriär kanske har funnits hos vissa och ett tråkigt besked om lärarlönelyftet kan vara det som får många att agera.

Där har vi kanske den största faran med detta projekt, att vi inom skolan tappar många duktiga kollegor i en tid där vi vet att varje lärare behövs mer än någonsin. Vi vet att det i framtiden saknas lärare, vi vet att återväxten inte är tillräcklig och åtminstone jag vet att hur mycket lönen än går upp så finns det en gräns för hur mycket en enskild lärare faktiskt orkar med. Därför behöver vi värna om alla lärare vi har.

”Vi vet väl alla hur illa det är med byten av lärare och mentorer för elevernas studieresultat och upplevda trygghet i skolan.”

Mina tankar finns därför hos alla fackliga lokalombud i dessa dagar. Det är många gånger dessa personer som får hantera konsekvenserna av hur övergripande satsningar faller ut, och här har vi en situation där missnöje, besvikelse och ilska är större än någonsin i mitt lärarliv. Att få den redan fulltecknade kalendern utökad med samtal om detta skulle få vilket livspussel som helst att krascha. Det är dock verkligheten för många lokalombud nu, och det är klart att många påverkas av att höra kollegors besvikelser och ilska. På min egen arbetsplats har beskedet ännu inte kommit när dessa rader skrivs, och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller inte för att inte vara på plats när det offentliggörs. Vad jag däremot är rädd för är att jag kommer tillbaka till en skolvärld som inte är sig lik.

För vilka är det i slutändan som drabbas hårdast av detta? Eleverna. Deras arbetsmiljö påverkas också av detta och vi vet väl alla hur illa det är med byten av lärare och mentorer för elevernas studieresultat och upplevda trygghet i skolan.

Det är hos eleverna många av oss hittar förklaringen till varför vi gör det vi gör. Det tillhör vanligheterna att höra lärare svara på ”men ska du inte byta jobb?” med ”jo, men jag ska bara föra mentorsgruppen genom gymnasiet först, sen så”. Nya eller gamla perspektiv, lyft eller inte spelar kanske ingen roll. Det är eleverna som gör det värt allt slit.

Björn Grafström

Gör: Föräldraledig, annars gymnasielärare i svenska och filosofi.

Arbetsplats: Rudbeck i Sollentuna.

ur Lärarförbundets Magasin