Läs senare

Frågar hellre en gång för mycket

Redaktionens krävande reporter rannsakar sina jobbiga sidor, och ser ett mönster.

16 Sep 2016

Illustration: Rami Niemi”Hej! Nu stör jag dig mitt i skolstarten … Och förra terminen störde jag er i slutspurten. Hur som helst, det handlar om ert arbete med …”

Citat ur det första mejl jag hasplade ur mig denna arbetsdag. Och det är långt ifrån det enda mejl med denna ursäktande, och samtidigt krävande ton, som jag har skickat på sistone. Ärligt talat så börjar jag som skolreporter känna mig krånglig redan i maj. Men, vad fasen, nog ska läraren hinna pressa in ett reporterbesök mellan betygskonferenser och nationella prov.

Mitten av augusti präglas av samma besvärliga känsla. Okej, ni vet ännu knappt vilka era kollegor är detta läsår, än mindre vad eleverna heter eller har för särskilda behov, men visst kan vi ta ett snack om matematiksvårigheter?

Ibland tänker jag att min besvärliga sida har accentuerats sedan jag började med skoljournalistik. Att be er lärare ställa upp på en intervju under lunchkvarten, känns helt enkelt lite jobbigare än att be någon i ett stillsamt kontorsrum om samma sak.

Men sedan inser jag att jag faktiskt alltid har varit Besvärliga Bettan. Journalisthedern bygger på att hellre fråga en gång för mycket än för lite. Be om exempel, fler exempel, gärna ännu mer konkreta exempel.

Och då kommer jag att tänka på det där intervjuobjektet som nånstans in i andra intervjutimmen suckar: ”Du verkar gilla ordet konkret, har du tänkt på det?” Detta var långt före mitt inträde i skoljournalistiken. Den intervjun handlade om befrielseteologi, kan jag meddela. Allt triggar Besvärliga Bettan.

ur Lärarförbundets Magasin