Läs senare

Emerich – en överlevare

En kärleksfull uppväxt och 14 månader i koncentrationsläger. Det var Emerich Roths erfarenheter när han började sitt nya liv som socialarbetare i Sverige. Sedan 18 år tillbaka föreläser han på skolor för att motverka våld och hat bland ungdomar – och han fortsätter så länge hälsan tillåter.

Emerich – en överlevare
Foto: Olof Näslund

En vacker vårdag tog Emerich Roth en promenad på Birger Jarlsgatan i Stockholm, när han plötsligt hörde något obehagligt välbekant. På andra sidan gatan marscherade en grupp ungdomar i takt och skrek ”Sieg Heil”. Något sådant hade han inte upplevt sedan kriget och han trodde knappt sina ögon.

Detta utspelade sig i mitten av 80-talet. Emerich Roth hade nyligen slutat arbeta efter drygt 30 år som socialarbetare, och han såg fram emot en tillvaro som glad pensionär, då han kunde ägna mer tid åt sitt stora musikintresse. Men händelsen fick honom att tänka om.
  – Det jag berördes mest av var att ingen reagerade! Jag insåg att det var dags att bryta tystnaden, säger Emerich Roth.

Innan dess hade han inte haft något behov av att prata om det han hade varit med om under Andra världskriget, i alla fall inte offentligt. Om hur han som 20-åring, tillsammans med sin familj och 3 000 andra judar i den tjeckoslovakiska hemorten Velky Sevlus, registrerades och blev förd till koncentrationsläger. Om hur familjen splittrades vid ankomsten till lägret efter att ha sorterats in i olika grupper av Josef Mengele. Om hur åsynen av döda kroppar på uppsamlingsplatsen för alltid etsat sig fast i hans minne och om skorstenen som ständigt spred rök och stank från förbränningsugnarna.
  – Det svåraste var att se min far plågas av lägervakterna, berättar Emerich Roth.
Allt eftersom striderna kom närmare, flyttades lägren och alla fångar fick marschera till nästa ställe. Den så kallade Dödsmarsch, som Emerich var med om, pågick i tre dagar utan mat – de fick livnära sig på gräs, blad och annat de kunde hitta i naturen. Alla som inte orkade avrättades utmed vägen och så miste Emerich slutligen sin far, som han gjort allt för att hålla ihop med. Väl framme i Theresienstadt kunde Emerich Roth inte gå, bara krypa. När de allierade tre veckor senare befriade lägret vid krigsslutet, hade han suttit i fem olika läger under totalt 14 månader. Han var fortfarande utmärglad, men kunde trots allt gå ut från lägret på egna ben.

Efter att först ha återvänt till hemstaden, där han såg att hemmet var plundrat och insåg att ingen i familjen fanns kvar i livet, tog han sig till södra Italien. Därifrån skulle han ha rest vidare till Israel om han inte fått tuberkulos och hamnat på sjukhus, näst intill döende. Då fick han ett brev från en släkting som berättade att en av hans systrar levde och fanns i Sverige. Det gav honom livsgnistan tillbaka. Så småningom blev han tillräckligt frisk för att åka hit 1950. Och här blev han kvar.
  – Vi hade alltid haft en stark familjesammanhållning och det gav mig en inre styrka. Den kärlek jag fick när jag växte upp kunde inte ens Hitler ta ifrån mig, förklarar Emerich Roth.

Upplevelsen av nazisterna på Birger Jarlsgatan fick Emerich Roth att, tillsammans med några andra, bilda Föreningen Förintelsens Överlevande. I början av 90-talet började han föreläsa i skolor för att motverka våld, hat och rasism och det har han hållit på med i 18 år nu. Jag träffar honom i samband med en temadag om människovärde på Ekenbergska, ett yrkesgymnasium i Södertälje. Alla elever i ettan är samlade i aulan. Dagen börjar med en film, där Emerich Roth själv berättar om förföljelsen av judar och andra icke önskvärda under naziregimen. De självupplevda berättelserna varvas med autentiska foton och filmklipp från koncentrationslägren. Så gott som alla elever sitter tysta och lyssnar. När sedan huvudpersonen i filmen, snart 86 år, kliver upp på scenen och säger ”hej på er” får han varma applåder.

Klädd i svarta byxor, svart skjorta och grå kavaj med matchande ränder i slipsen utstrålar han allvar, och linjerna i hans solbrända ansikte ger tyngd åt den livserfarenhet han förmedlar. Men hans leende avspeglar sig i de varma, bruna ögonen och det märks att han trivs med att möta ungdomar. Han kommunicerar ledigt med eleverna när han besvarar deras frågor om maten i lägren, om hur han stod ut och om Hitler – och det märks att de blir tagna av att lyssna till honom. Emerich Roth ger eleverna sin förklaring till hur människor kan bli så utstuderat grymma som nazisterna var.
  – Den som känner sig oälskad, som en nolla, gör allt för att få uppmärksamhet. Han blir hellre ökänd än okänd, säger han.

När han talar om unga våldsverkare idag värjer han sig mot att bemöta dem med olika ideologiska argument, utan ser dem bara som ”hatare”. Och allra mest hatar de sig själva.
  – Ungdomar blir inte huliganer eller nazister av politisk övertygelse lika lite som de blir knarkare av ideologiska skäl. När de mår dåligt inombords och inte kan uttrycka sina tankar och känslor i ord, sätter de på sig hakkors eller bomberjackor för att bli sedda. Det är ofta slumpen som avgör i vilken typ av gäng de hamnar.

Emerich Roth menar att ungdomarna blir ännu mer besvikna när vuxna tar dem på ideologiskt allvar och börjar bemöta deras argument istället för att se deras högst personliga rop på hjälp. Han har sett det många gånger under sitt långa yrkesliv som socialarbetare på ungdomsvårdsanstalter och fängelser och som föreståndare för ett behandlingshem för unga missbrukare. Men hans budskap är inte att tycka synd om dem som hatar och slåss.
  – Man måste skilja på sak och person. Vi måste stoppa det de gör, men samtidigt se den rädda lilla människan bakom det hårda skalet. De behöver möta medmänniskor som uppfattar signalerna och som ser orsakerna till varför de hamnat snett i livet.

Av alla de pojkar han mött genom åren – för det är oftast pojkar som blir så utåtagerande och våldsamma att de omhändertas – har inte någon haft en bra relation till sin pappa eller motsvarande fadersfigur. Det gäller i såväl missbrukarhem som i välbeställda familjer där föräldrarna inte har tid med barnen.
  – Alla som har saknat en pappa blir inte våldsamma och kriminella, men då har det funnits någon annan manlig förebild som brytt sig om dem – någon som lagt en hand på deras axel och som engagerat sig för dem. Inte sällan har det varit en lärare, säger Emerich Roth.

Han är bekymrad över att det saknas tillräckliga resurser i skolan för att möta elevernas känslomässiga behov. Det handlar inte bara om tid och pengar, utan också om kunskap. Att uppfatta signaler i tid och handla på rätt sätt. Den metod han har lanserat själv kallar han SVAM (Stoppa Våldet – Agera Medmänskligt) och innebörden är egentligen ganska enkel.
  – Många så kallade värstingkillar kan inte simma, åka skidor eller skridskor, men gömmer sig bakom lögner om att de inte har lust. Andra har talang för att teckna eller är musikaliska, men behöver uppmuntran för att våga utveckla det. Där har lärare i idrott, bild och musik en stor uppgift att fylla, förklarar Emerich Roth.

Vissa lärare har gjort mer än vad som krävts av dem och engagerat sig för sina elever även på fritiden. Men även en elev kan göra skillnad. Emerich Roth får ofta brev från ungdomar, som blivit berörda av hans föreläsning. Många har påverkats i sina yrkesval eller vill på annat sätt göra en insats för andra människor.
  – Jag ber ofta lärare att läsa breven innan de skickar dem vidare till mig, dels för att förstå om någon behöver hjälp och för att kunna ge en konkret uppgift till den som vill hjälpa till. Det kan exempelvis handla om att stötta en elev i lägre årskurs som blir mobbad, säger Emerich Roth.

Han är en efterfrågad föreläsare på skolor i hela landet och är ute så mycket han orkar – ibland flera gånger i veckan. Men innan skolan anordnar en temadag eller liknande har det ofta hunnit gå på tok för långt – problem med våld och rasism har eskalerat och orsakat rubriker i media. Emerich Roth är besviken på de prioriteringar som skolan tvingas göra.

  – Det finns sällan några resurser att lägga på förebyggande insatser, men hur kostsamt blir det inte att åtgärda skadegörelse och skolbränder när ungdomarna har halkat snett? Skolan behöver kunna möta elevernas känslomässiga behov, men blir bara en plugginstitution – en läroanstalt.

Han har bestämda åsikter om skolan och har mött skarp kritik från elever när han sagt att tonårsflickor klär sig alltför utmanande och menat att det får konsekvenser för pojkarnas agerande. Men även om hans resonemang kan upplevas som ojämställt och otidsenligt, råder inga tvivel om att han brinner för sin sak – att vägleda ungdomar till ett bra liv.
Med sig på föreläsningarna har han alltid en före detta ”värsting” som berättar om sin väg in i våldsspiralen och sedan ut ur den. Emerich har samarbetat med ett tiotal ungdomar under de 18 år han föreläst, och flera av dem har han mött via Exit – ett projekt som han själv var med om att starta och som drivs i Fyshusets regi. Sedan flera år är Patrik Pelosio en trogen partner på Emerichs skolbesök. Han kom med i ett ungdomsgäng som 11-åring och slutade när han som 22-årig kriminell gängledare hamnade på ett behandlingshem, där någon till slut såg igenom hans skal.

Med Emerich Roths bakgrund är det inte konstigt att han ger ett allvarligt intryck under föreläsningen i Södertälje. Men så snart jag börjar samtala med honom efteråt visar han sig också vara en man med mycket humor. Han beklagar sig lite skämtsamt över att de före detta ”värstingar”, som rest runt med honom tidigare, har fallit ifrån.
  – De har fått fasta jobb allihop, så de kan inte följa med mig längre, förklarar Emerich Roth med glimten i ögat.
Han har många järn i elden. I slutet av maj är det dags för Emerichfondens årliga prisutdelning. Skolor som gjort insatser för att motverka våld och främlingsfientlighet samt gymnasieelever som skrivit uppsatser om nazismen, får ta emot utmärkelser och stipendier ur fonden som Emerich bildade 1994.  

Emerich Roth är medveten om att han tillhör det fåtal överlevare från Förintelsen som finns kvar i livet och som fortfarande orkar sprida sina erfarenheter. Samma dag som jag träffar honom avlider en annan i den kretsen, Ferenc Göndör, och lämnar ett stort tomrum efter sig. Men Emerich har planer för framtiden och försöker hitta nya vägar i samarbete med Forum för levande historia.

  – Min önskan är att barn och barnbarn till överlevare ska kunna föra budskapet vidare, tillsammans med dem som någon gång lyssnat till oss och blivit berörda. Det blir inte samma sak, men det är bättre än ingenting. Och de har den trovärdighet som behövs, säger han.

Tyvärr går det trögt. Många överlevare har omedvetet fört vidare de traumatiska upplevelserna till sina barn. För dem har kriget inte tagit slut – trots att de aldrig upplevt det själva. Därför håller Emerich nu på att spela in en ny, lite längre film om sitt liv, som ska kunna visas på skolor när han inte längre har möjlighet att närvara själv. Han är också på gång med en ny bok, och där ska brev och uppsatser från elever publiceras.

Att Emerich Roth har gjort vad han kunnat för att visa eftervärlden vad medmänsklighet och engagemang är – om det råder i alla fall ingen tvekan.

Om Emerich Roth

Född: 1924
Familj: Frun Kerstin och sonen Thomas. En bonusson, också han en Thomas, vars barn Madeleine och Susanne är som barnbarn för Emerich.
Bor: I Jakobsberg, nordväst om Stockholm
Böcker: ”Emerich är mitt namn” och ”Varför just han? Vägen ut ur hatet”
Blir glad av: Barn, musik och föräldrar som älskar sina barn.
Blir förbannad av: Hänsynslöshet, passivitet och likgiltighet.
Säger om religion: ”Folk får tro på vad de vill – så länge de använder den tron på rätt sätt. Det viktigaste är att ha en tro på sig själv och att vara medmänsklig.”
Säger om sig själv: Envis, målinriktad, hänsynsfull.
Hobby: Piano och silversmide.

 

Sagt om Emerich Roth

”Han har en stor livsvisdom och ett otroligt fokus på det som är viktigt i livet. Dessutom har han inblick i skolan och en länk till historien som är unik.”

Eva Berglind, lärare på Ekenbergska gymnasiet och god vän till Emerich Roth

 

”En outtröttlig eldsjäl som brinner för medmänsklighet – oavsett etnisk bakgrund. Det är godhet rakt igenom.”

Patrik Pelosio, f.d. gängledare och numera Emerich Roths föreläsningspartner

 

 

Elever om föreläsningen

1. Vad tänker du om det som Emerich Roth berättade?

2. Stämmer det han säger om hatare?

 

Anton Fredin, fordonsprogrammet år 1

1. Det är ett tufft liv han har haft. Svårt att föreställa sig vad han har gått igenom.

2. Ja, det tror jag. Det är riktigt bra att ha en farsa som förebild.

 

Tony Gahreeb, hotell- och restaurangprogrammet, år 1

1. Förfärligt. Det började inte så bra för honom.

2. Nej, jag tror inte det stämmer.

 

Alen Dawod, fordonsprogrammet, år 1

1. Jag känner igen mig i det från Irak, vi hade det svårt där.

2. Ja, det stämmer. Det enda hatet som kan accepteras är politiskt hat.

Emerichfonden

Emerichfonden grundades 1994 av Emerich Roth och består av åtta medlemmar som arbetar helt ideellt och en anställd. Fondens syfte är att genom årliga pristävlingar uppmuntra ungdomar i grundskolan och gymnasiet till aktiviteter som motverkar våld och främlingsfientlighet samt bädda för en trivsam och medmänsklig skolmiljö.

Läs mer på www.emerichfonden.nu

Skolornas Fredspris
Sedan år 2000 utlyses varje år tävlingen om ”Skolornas Fredspris” där fonden belönar projekt som verkar för att bekämpa våld, mobbning och främlingsfientlighet och främjar medmänsklighet. Särskilt prioriteras goda resultat uppnådda i samarbete mellan elever och lärare – gärna skolor emellan.  Årets förstapristagare blev Askebyskolan, Rinkeby.

Uppsatstävlingen
Uppsatstävlingen har ägt rum sedan 2002. Pris delas ut till elever från gymnasieskolor, som skrivit uppsatser om nazismen och Förintelsen, ibland andra aktuella frågor. Ett stipendium delas även ut till den skola som lämnat in de bästa uppsatserna i ämnet. Årets förstapristagare i uppsatstävlingen blev Jorunn Hellman, Finnvedens gymnasium, Finnveden.

ur Lärarförbundets Magasin