Ingår i temat
Elevmakt
Läs senare

Drömmer om att få ta studenten

Asif Khalily har lärt sig svenska och vill utbilda sig till lastbilschaufför. Nu ska han utvisas till Afghanistan. Tillsammans med sina klasskamrater har han uppvaktat politiker och spelat in en film för att väcka opinion.

10 Feb 2017
Studiemotiverad. Skolan är viktig för Asif Khalily. Trots att han har tillgång till tolk väljer han att prata svenska så mycket det går. Foto: Erik Abel

I höstas bjöd eleverna och lärarna vid språkintroduktion på Mimers Hus gymnasium i Kungälv in lokalpolitikerna till ett möte. Flera i klassen hade fått avslag på sin asylansökan. Andra hade fått sin ålder uppskriven till 18 år, tvingats flytta till boende för vuxna i en annan kommun och förlorat rätten till skolgång. Det skrev vi om i förra numret av Tidningen Gymnasiet.

Förste talare på det mötet var Asif Khalily. Hans lärare hade övertalat honom att prata på svenska, och med en allt säkrare röst berättade Asif Khalily om sin rädsla för framtiden och hur mycket skolan betyder för honom. Det främsta kravet till politikerna var att låta alla elever bo kvar i kommunen och få gå klart skolan. Det gjorde intryck. Både den styrande majoriteten och oppositionen i Kungälv var rörande överens om att något måste göras och frågan skulle tas upp på nästa möte i kommunstyrelsen.

Om jag åker tillbaka till Afghanistan kommer jag inte att kunna gå i skolan mer.

När vi träffar Asif Khalily ett par månader senare är det en kall, grå och mörk förmiddag i mitten av december.

Så många sökte asyl

2015 sökte över 23 000 ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan asyl i Sverige.

2016 var antalet lägre. Fram till sista november hade drygt 600 sökt asyl under året.

– De gjorde ingenting, säger han med tydlig besvikelse.

Tidigare på morgonen har han tittat på skolans luciatåg.

– Det var fint, det var andra gången jag såg ett luciatåg.

Därefter har han haft en svensklektion om motsatsord som rolig–tråkig, lång–kort, ledig–upptagen.

– Jag kunde alla orden sedan tidigare. Men det var bra att tänka så här i motsatsord och att lära sig grammatik, säger han och syftar på de diskussioner som uppstod kring böjningar.

– Jag lär mig jättemycket i skolan. Jag lär mig nya ord varje dag och vill fortsätta att lära mig trots att Migrationsverket vill skicka tillbaka mig till Afghanistan.

Orden flödar snabbt. Trots att vi har med en tolk insisterar Asif Khalily på att prata svenska. Precis som han gjorde på mötet med politikerna. Han vill visa att han klarar det.

Hotades. Asif Khalily hör till folkgruppen hazarer som är utsatta för hårt förtryck av talibanerna i Afghanistan. Rädslan för attentat och våld fick honom att fly från hemlandet. Foto: Erik Abel

– Jag har varit i Sverige i ett år och fyra månader. Jag var jättetrött när jag kom hit. Men jag var glad. Jag hade haft en svår resa. Jag var inte död. Efter en vecka på ett första boende fick jag flytta till Kungälv. Jag fick börja skolan. Det var jätteroligt för mig. Jag har kämpat. Jag har jobbat hemma, jag har varit på läxhjälp. Jag har varit i skolan varje dag. Men om jag åker tillbaka till Afghanistan kommer jag inte att kunna gå i skolan mer.

Asif Khalily är född i staden Jaghori på höglandet i centrala Afghanistan. Det är i en region som domineras av folkgruppen hazarer. De är shiamuslimer till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan som är sunni, och under talibanregimen 1996–2001 utsattes de för ett hårt förtryck. Bland annat utfördes en massaker på 2 000 hazarer i staden Mazar e-Sharif år 1998.

Talibanerna har fortsatt att utföra attentat mot hazarer. Inte minst i den region Asif Khalily kommer ifrån. Till slut bestämdes det att han skulle följa med sin farbror till Iran, där det lever uppskattningsvis 2,5 miljoner hazarer illegalt. I den afghanska diasporan fick tonåringen jobb som hantlangare på byggarbetsplatser. Men arbetet var tungt. Dessutom trakasserades Asif och hans kompisar av polisen som utan anledning kunde stoppa dem på gatan och tvinga av dem mobiltelefoner och pengar.

Det fanns ingen framtid i Iran och Asif Khalily ville vidare till Europa. Han anlitade en smugglare och fick åka med i en bil upp till gränsen mot Turkiet.

Där släpptes han av och gick över till fots.

– När jag tänker på det darrar jag fortfarande. Vi var rädda att gränspolisen skulle skjuta om de fick syn på oss.

Från östra Turkiet till Istanbul fick han tillsammans med flera andra åka i bagageluckan på en buss. Efter ett par dagars vila placerades han och 17 andra personer på en liten gummibåt som kapsejsade på Medelhavet. Ett par av passagerarna drunknade, troligen för att deras flytvästar inte fungerade. De andra plockades upp av en annan båt och fördes i land i Grekland.

Vi var rädda att gränspolisen skulle skjuta om de fick syn på oss.

Därifrån gick färden vidare genom Makedonien, Serbien, Ungern och Tyskland till Sverige. Asif Khalily kom hit under sensommaren 2015 och fick snart börja på språkintroduktion på Mimers Hus i Kungälv.

– Det var jätteroligt och också jättesvårt. Jag gick aldrig i skolan i Afghanistan. Jag kunde inte läsa eller skriva. Det var mycket som var nytt.

Det första året var stämningen på topp i den nya klassen. Alla ville lära sig och trodde på en framtid i det nya landet. Men efter sommarlovet ändrades det. I takt med att fler fick avslag på asylansökan spred sig oron, frånvaron ökade och drömmarna slocknade. Det var då de bjöd in politikerna till ett möte. De har också varit på manifestationer, skapat en Facebookgrupp med namnet ”Vi som trivs på Mimers Hus” och gjort en film om sin situation som de har visat för andra elever på skolan. Allt för att fler ska förstå deras situation.

– Migrationsverket säger att Afghanistan är ett bra land nu. Men det är det inte. Talibanerna dödar oss hazarer. Om det var ett bra land skulle jag aldrig ha flytt ifrån det.

Fler kan få stanna

I december ändrade Migrationsverket sin bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Det kan innebära att fler beviljas asyl.

Att tillhöra en minoritet, som hazarerna, är inte i sig tillräckligt för att få skydd i Sverige, enligt Migrationsverket. Däremot kan det vägas in bland andra omständigheter i bedömningen av en persons skyddsbehov.

Nyligen presenterades ett lagförslag som innebär att den som påbörjat en gymnasieutbildning ska få uppehållstillstånd studietiden ut. Det förslaget har varit ute på remiss.

Asif Khalily fick sitt negativa beslut i mitten av november. Samtidigt fick han sin ålder uppskriven från 17 till 18 år. I och med att han bedömdes vara vuxen tvingades han flytta från sitt boende för ensamkommande flyktingungdomar, och enligt Migrationsverket skulle han placeras på ett boende för vuxna i norra Sverige.

– När svenska ungdomar fyller 18 år får de körkort och är jätteglada. Men för oss är det jättejobbigt. Om jag flyttar till Norrland kommer jag inte kunna gå i skolan och jag kommer inte ha något att göra.

Men Asif Khalily har haft tur. De första veckorna efter att han blev utestängd från sitt boende fick han flytta in hos en tidigare boendepersonal. Nu bor han hos ett pensionärspar i grannorten Ytterby.

– De är jättesnälla. De har varit med på läxhjälpen här i skolan. Det var så jag träffade dem. Det blir bra för mig att bo hos dem. Jag har överklagat Migrationsverkets beslut. Det kommer att ta ett par månader. Under den tiden kan jag fortsätta lära mig svenska.

Nu finns det en strimma av hopp. Migrationsverket har nyligen ändrat sin bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan och då särskilt nämnt hazarernas utsatta situation. Asif Khalily hoppas att det gör att de ändrar sig och låter honom stanna.

Alla artiklar i temat Elevmakt (8)

ur Lärarförbundets Magasin