Läs senare

De måste ljuga för eleverna

SkolmarknadTobias jobbar på en populär skola i stan, Staffan på en hotad friskola i förorten. Båda avskyr hysterin och lögnerna på gymnasiemässor och öppet hus.

16 Sep 2016

Illustration: Robert NybergTobias är NO-lärare på en kommunal gymnasieskola. Minst två gånger per läsår har man öppet hus för intresserade niondeklassare och deras föräldrar.

– Då förväntas personalen sälja in skolan och det ställer även jag upp på. Vi vill ju ha elever nästa läsår. Det handlar om våra jobb, att inte förlora arbetet på grund av elevbrist. Här finns en självklar lojalitet. Märkligt nog gäller det även de elever som till vardags klagar på allt. De vill visa upp sin bästa sida.

Skolan har gott rykte och är populär, men trots det skulle ingen berätta om de brister som faktiskt finns, förklarar Tobias.

– Jag är ämnesansvarig i fysik, där upp till en tredjedel av eleverna inte får godkänt. Skolledningen är bekymrad och vill åtgärda detta, men det är inget som berättas om utåt. En annan sak som hemlighålls är att vi har jättemycket skolk.

I förlängningen är det inte bara de egna eleverna som drabbas, utan hela systemet, menar Tobias.

– De brister man har behöver man ju prata om, inte minst med andra skolor. Vi behöver lära av varandra hur vi löser problem. Men det uppmuntras inte eftersom man är rädd att den informationen når ut. Ändå har nog friskolorna det mycket värre, vi har trots allt meddelarskydd. Vi har inte heller som lönekriterium att aktivt bidra till att värva elever, vilket en del andra skolor har.

Tobias skola har en monter på den jättelika årliga gymnasiemässan. Lärarnas medverkan är frivillig.

– Jag deltar aldrig, jag skulle inte känna mig bekväm. Det är rena hysterin, ett spektakel.

Den åsikten delas av svenskläraren Staffan, vars gymnasieskola alltid satsar stort på mässan. Och där det är obligatoriskt för lärarna att delta.

– Mässan är en grotesk tillställning. Det tar massor av tid. Skolorna lägger hundratusentals kronor på att marknadsföra sig, men ändå är det omöjligt för eleverna att få korrekt information. Det lockas med resor, gymkort, datorer och goodiebags. Framför allt från skolor som har svårare att värva elever. ”Pluggskolorna” behöver inte förhäva sig.

Staffans arbetsplats befinner sig i andra änden av skalan – en stökig förortsskola med dålig ekonomi, vikande elevunderlag och ständigt hot om nedläggning. I personalgruppen är stämningen tidvis uppgiven. Då blir humorn ett sätt att överleva och bland arbetslagen skämtas det friskt om hur man jobbar utifrån skolans ”unika modell”.

– För många år sedan utvecklade skolan ett bra koncept där vi satsade på extra idrott, IT, gratis frukost, internationella kontakter och utbyte med näringslivet. Allt det har skurits bort på grund av besparingar, men det kan vi inte berätta om. Vi måste ljuga och försöka göra oss intressanta. Det är förnedrande för mig som lärare.

Staffan har stått åtskilliga gånger i montern och vägt orden på guldvåg när elever kommit fram.

– Tidvis har det känts som om man luras. Att man borde försöka få elever att välja en annan skola, eftersom de tror att de får något de inte får. Det är ett märkligt sätt att spela med deras framtid. De som drabbas hårdast är de svagaste eleverna. Men jag har aldrig sett en skola marknadsföra sig med att man erbjuder extra stöd.

På senare år har han stått i montern och närmast hoppats att nyfikna elever inte ska komma dit.

– Därför är det skönt att vi inte får så många besök längre, säger Staffan och skrattar torrt.

Tobias och Staffan heter egentligen något annat.

”Effektiv självcensur”

– Jag känner igen rösterna i artikeln från vår forskning, säger Lisbeth Lundahl, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet.

Hon har i flera studier undersökt hur marknadstänkandet påverkar lärare, elever och undervisning.

– Konsekvenserna blir bland annat glädjebetyg och en effektiv självcensur där lärare till och med på fritiden censurerar bilden av sin skola. Somliga förklarar att de måste acceptera att tubba på kvaliteten till förmån för saker som säljer: ”… lite styling, smink eller spa” fast de inte tror på det, säger Lisbeth Lundahl.

Hon har i sin forskning sett att lärare generellt är mer kritiska till marknadstänkandet än rektorer.

– Mycket få lärare tycker att det är deras område att behöva tänka på slogans, hemsidor, öppna hus och mässor. Det tar tid från undervisningen.

Mest kritisk är man på skolor där det handlar om att vinna eller försvinna.

– Ofta konkurrerar skolorna inte enbart eller ens i första hand med resultat. Lärare vittnar om att det inte hjälper med god kompetens och att utveckla sin pedagogik. De menar att de utkämpar en orättvis kamp mot skolor som har centrala lägen och elever med en viss bakgrund.

ur Lärarförbundets Magasin