Läs senare

Äntligen anställd!

PorträttHans motto: jag vill bli behandlad som alla andra. Nöjd, till och med överraskad, konstaterar gymnasieläraren Johan Bredberg att eleverna inte bryr sig nämnvärt om hans cp-skada.
– Det känns som att de skiter i den, på ett positivt sätt.

av Elisabeth Cervin
07 Apr 2017
07 Apr 2017
Digitalt klassrum. Datorn är Johan Bredbergs viktigaste arbetsredskap, eftersom han har svårt att hålla långa muntliga genomgångar. Eleverna får allt lektionsmaterial på nätet.
Foto: Karl Nilsson

En skola för alla. Vi har hört det förr. En skola som välkomnar alla utifrån vars och ens förutsättningar. Men kanske tänker vi främst på eleverna: hon med dyslexi, han som är blind eller hen med adhd. Men lärarna?

Nej, överallt välkomnas inte lärare utanför mallen. Det har Johan Bredberg erfarit, som nu, åtta år efter sin lärarexamen, har sin första anställning som gymnasielärare i svenska. Johan Bredberg är född med en cp-skada som gör att han är beroende av assistans dygnet runt. Han är rullstolsburen och har talsvårigheter.
– När jag valde att plugga på lärarhögskolan blev det ju ett jippo även där, säger han lite syrligt om mediauppmärksamheten kring honom.

Här väntar varje dag 70 elever på mig och på vad jag har att säga.

Det är inte första gången som en journalist följer Johan Bredberg under en vanlig lärardag på Hultsfreds gymnasium. Jag intresserar mig för hur han hanterar datorn med sin ögonstyrda datormus, följer honom när han förflyttar sig med sin elrullstol mellan olika grupprum och jag frågar eleverna om det har blivit lättare att förstå Johan nu när de har fått en ljudanläggning i klassrummet.
– Om jag säger till eleverna att jag är som vilken lärare som helst, och så kommer det journalister och filmteam till skolan flera gånger, då blir det lite komiskt. Det är dubbelt för mig. Förstår du min situation? säger han något utmanande till den tillresta reportern.

Johan Bredberg

Ålder: 40 år.

Bor: I Mörbylånga på Öland.

Familj: Singel. Föräldrar och två systrar.

Arbete: Lärare i svenska på Hultsfreds gymnasium.

Jo, jag kan föreställa mig. Vi enas om dubbelheten, men också om det intressanta som han har att berätta. Om att vägra särskilda lösningar – han har både erbjudits särskola som barn och daglig verksamhet som vuxen – och i stället hävda rätten att få göra det han klarar, och gärna lite till. Johan Bredberg sporras av krav.
– Jag hade inte tackat ja till det här jobbet om jag hade fått en tjänst vid sidan av de andra lärarna, en anställning med lönebidrag eller så. Jag trivs med att det ställs samma krav på mig som på alla andra. Här väntar varje dag 70 elever på mig och på vad jag har att säga. Det driver mig.

Eleverna visar inte något särskilt intresse för hans funktionsnedsättning. Befriande, konstaterar han. Det blir en kontrast till andra delar av hans liv.
– Mitt liv gör mig självcentrerad. Jag är beroende av andra för att få en bra vardag. Behöver jag något så kan jag bara ropa på min assistent. Här blir det tvärtom. Eleverna ropar på mig. De skiter i om jag har tekniska problem med datorn. Jag får lösa det. Jag är här för att lära ut svenska.

Och just i dag har Johan Bredberg strul med datorn. Han styr den med en så kallad huvudmus, kopplad till en reflex på hans glasögon. Samtidigt som eleverna droppar in till lektionen upptäcker Johan och hans assistent att utrustningen inte funkar. Eleverna ska påbörja arbetet med en podd och Johan hade tänkt gå igenom ett inspelningsprogram på storskärm.
– Det viktiga nu är att ni får ert manus klart. Om ni ska börja spela in så kommer jag i stället runt och visar programmet. Ni ska också veta att min bedömning inte kommer att bygga på hur ni hanterar tekniken, utan på innehållet och den muntliga presentationen.

Eleverna sprider ut sig över en rad grupprum och Johan Bredberg åker emellan. Just förflyttningar är något som han och hans chefer har diskuterat. Ju färre, desto bättre. Johan har därför alla lektioner i samma klassrum. Inför jobbstarten funderade Johan också över sina talsvårigheter. Långa muntliga genomgångar är inte hans grej, helt enkelt. I stället delar han med sig av skriftligt material inför varje lektion och visar mer film än andra lärare kanske gör. En bit in på höstterminen visade det sig att flera elever hade sagt till sina mentorer att de hade svårt att förstå Johan. Skolan beslutade då att köpa in en ljudanläggning.
– Det är klart att jag hellre hade velat att eleverna sa det direkt till mig. Men jag får också ha förståelse. Det här är en ny situation även för dem. Men nu upplever jag att de vågar säga till om de inte förstår mig.

Jag kan än i dag komma ihåg att jag kände att de ville skicka mig till särskolan.

I ett smalt studierum, där Johan med nöd och näppe kommer in med rullstolen, sitter några elever från samhällsprogrammets tredje år.
– Till en början var det svårt att förstå vad han sa, men mikrofonen hjälper. I början tänkte man nog en extra gång innan man sa det direkt till honom. Man tänkte att han kanske redan har mött en del fördomar, säger Nellie Dahlberg.

Hon och hennes kompisar tycker att Johan påminner om att ”allt är möjligt”.
– Jag tror att han kan vara en förebild för andra. Man ska inte döma, utan ge alla en chans, säger Henrietta Ottosson.

Men att få en chans som lärare har inte varit lätt för Johan.
– Jag var jättelycklig när jag hade tagit examen – ända tills jag sökte jobb och insåg att ingen ville ha mig.

Då, runt 2008–2009, sökte Johan Bredberg ett hundratal jobb. Han fick ofta komma på intervju – ”men när de såg mig, ja, då tog de någon annan”. Under lärarutbildningens praktikperioder hade han också känt att han inte togs på allvar.
– Det som förvånade mig mest var att det största motståndet kom från lärarna, inte eleverna. Man läser mycket om människors lika värde på lärarhögskolan, men praktiken, den fanns inte.

Foto: Karl Nilsson

Johan började vikariera inom gymnasiesärskolan. Han drevs av lusten att öka kraven på eleverna, förmedla att de kunde komma längre än de trodde.
– Men jag upptäckte att jag inte hade tillräckliga pedagogikkunskaper för att jobba på särskola, och att jag hade ämneskunskaper som inte kom till nytta. Jag ville till gymnasiet, som jag var utbildad för.

Han sökte vidare. Tills dråpslaget kom. Johan sökte en passande tjänst och rektorn ringde upp för att boka anställningsintervju. När Johan sa att han satt i rullstol, var han inte längre välkommen.
– Det blev så tydligt den gången. Som tur var hade jag högtalartelefonen på och flera personer blev vittne till samtalet.

Skolan anställde en obehörig lärare och Johan anmälde händelsen till diskrimineringsombudsmannen. Lärarförbundet drev ärendet mot kommunen, som betalade ut ett skadestånd. Men Johans lärarlust var förlorad. Han beslutade att ”dra till Thailand”, som han själv säger. Under sex år drev han ett assistansföretag som hjälpte svenska resenärer med funktionsnedsättning med praktiska saker kring Thailandssemestern.

”Du kan väl i alla fall söka lärarjobb, det är ju lärarbrist”, sade vänner när Johan Bredberg kom tillbaka till Sverige 2016. Efter så många år utanför läraryrket visste han inte om han skulle bli avvisad på grund av bristande erfarenhet eller sin funktionsnedsättning. Inte heller kunde han säkert veta varför den enda skola som kallade honom till intervju, Hultsfreds gymnasium, inte drog några höga växlar på hans cp-skada.
– De ställde inte så många frågor om mitt funktionshinder. Vi gick runt och tittade på lokalerna och att jag kunde komma fram. Det kändes mest som att de var glada att hitta en behörig lärare. Kanske anställde de mig som ett slags kombo av att göra det som styrdokumenten säger om allas lika värde, och att de rent krasst inte hittade någon annan. Jag vet inte.

Så kom det sig att den skolpojke, vars föräldrar envist motsatte sig att sonen skulle gå i särskola, nu bedömer gymnasieelevers uppsatser och litteraturreflektioner. När Johan Bredberg gick i grundskolan på 1980-talet tillhörde han den första generationen elever med funktionsnedsättning som integrerades i ”vanliga klasser”.
– När jag började ettan förstod jag ju att jag var handikappad, men jag förstod inte vad som var intressant, varför det kom journalister och fotografer.

Ju högre upp i skolsystemet han kom, desto tydligare märkte han att beslutsfattarna tyckte att det var krångligt med alla miljöer som skulle anpassas. Han minns rektorsmöte efter rektorsmöte. Varför han, som hellre hade velat leka på rasten, skulle vara med på dessa möten, fattade han aldrig. Men han minns upplevelsen:
– Jag kan än i dag komma ihåg att jag kände att de ville skicka mig till särskolan.

Flera gånger under intervjun väjer Johan för ordet diskriminering. Det är ett starkt ord, menar han och vågar inte slå fast att det var diskriminering han utsattes för under vfu:n eller som grundskole­elev. Han nöjer sig med att kalla det för ”utanförskap”.

Och kanske är det därför han njuter av innanförskapet på Hultsfreds gymnasium. När vi kryssar fram mellan borden och i korridorerna stoppas Johan Bredberg av elever som är irriterade över att de får för kort tid på sig för inlämningsuppgiften och av kollegan som vill prata om samarbetet i svenska och samhällskunskap.

Skymningsljuset lägger sig över lärarrummet. Johan Bredberg verkar vara sist ut från de folktomma korridorerna när han påbörjar rullstolsfärden ner mot Hultsfreds tågstation strax före klockan 18. Han lägger mer tid på jobbet än vad som ingår i hans 60-procentstjänst. Huruvida det beror på att saker faktiskt tar längre tid för honom eller för att han helt enkelt är ny i lärarrollen, låter han vara osagt.

Den som läser Johan Bredbergs blogg Ett cp till lärare vet att han ägnar fredagskvällar åt att lyssna på Moa Martinsons böcker med en läshastighet på 140 procent i ljudboksprogrammet, för att hinna igenom de böcker som eleverna ska redovisa.

Vi får också veta att han går upp klockan fyra för att ta sig från hemmet på Öland till jobbet i Hultsfred, med hjälp av färdtjänst, tåg och assistent. Och att han ofta kommer hem efter klockan 20. Om detta orkar inte Johan Bredberg orda särskilt mycket.
– Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att gå upp klockan fyra och åka två timmar till jobbet. Det är klart att det är svinjobbigt att gå upp klockan fyra! Men är det jobbigare för mig än för någon annan? Det kan jag inte svara på, jag har aldrig varit någon annan.

ur Lärarförbundets Magasin