Läs senare

Ahmad har hittat lugnet i Falun

Han dödshotades efter rollen i filmen Flyga drake och tvingades fly från Afghanistan. Nu har 19-årige Ahmad Khan Mahmoodzada återförenats med sin familj i Dalarna.

16 Sep 2016
Ahmad har hittat lugnet i Falun
Bakom kameran. Ahmad Khan Mahmoodzada vill arbeta som filmare och skådespelare efter skolan. Här har han och läraren Glenn Bergsten gjort klart för nästa inspelning på Lugnetgymnasiet i Falun. Foto: Maria Hansson

För snart tio år sedan blev jag djupt berörd av filmen Flyga drake. En film om hazarpojken Hassans liv i Kabul under 70-talet. Vänskapen mellan Hassan och Amir, som tillhör folkgruppen pashtun, är central i filmen. Invasionen från Sovjet och förtrycket från talibanerna får sedan stor inverkan på deras liv som vuxna.

Rollen som 10-årige Hassan gjordes av Ahmad Khan Mahmoodzada. Filmen blev en internationell succé. Den var nominerad till en Oscar och Ahmad Khan Mahmoodzada fick kritikernas pris för bästa unga skådespelare. Han var tio år och redan internationell filmstjärna. En dröm som började gro när han hyrde bollywoodfilmer till sin pappas restaurang i Kabul.

Foto: Maria HanssonNu bor Ahmad Khan Mahmoodzada i Falun. Kanske den mest svenska staden man kan tänka sig med fabriken som tillverkar Falu rödfärg och koppargruvan som haft stor betydelse under stormaktstiden och senare. Vi ska ses vid Dalarnas museum. Ahmad Khan Mahmoodzada parkerar sin bil i närheten, lägger in en p-biljett vid framrutan och kommer gående mot mig. Jo, jag känner igen honom lite grann från filmen nu när han går här med uppknäppt jeansskjorta, jeans och svarta sneakers.

Har du körkort? frågar jag när vi hälsar och inser samtidigt vilken dum öppningsfras det är.

– Klart jag har körkort, säger den nu 19-årige Ahmad Kahn Mahmoodzada och tittar lite misstänksamt på mig.

Vi går över Faluån till ett fik i gallerian. Han beställer ekologisk morotskaka och kaffe. Stämningen är bättre nu och vi skojar lite om en person som pratar minst sagt högt på fiket.

På frågan om vad Ahmad Khan Mahmoodzada tycker bäst om med Falun kommer svaret snabbt.

– Att det är lugnt här.

Det kan tyckas vara ett ovanligt svar från en ung person i en mellanstor stad. Men med tanke på hans upplevelser i Afghanistan är det lätt att förstå vad han menar. Filmen Flyga drake fick förödande konsekvenser för Ahmad och hans familj. I radions Sommar i P1 berättade han om den mardröm som följde.

– Många i Afghanistan trodde att det som hände i filmen var på riktigt. Jag och familjen hotades flera gånger och det blev värre och värre.

Ahmad och hans pappa fick hjälp av filmbolaget att flytta till Dubai efter premiärvisningen. Tanken var att resten av familjen skulle komma efter men så skedde aldrig. Efter nära två år valde Ahmad och pappan att åka tillbaka till Afghanistan. De trodde att hoten skulle ha avtagit.

Men livet i Afghanistan blev ohållbart för Ahmad. Han hotades av talibaner som i filmen framställdes som mycket grymma. Men han hotades också av hazarer som kände sig kränkta av en scen i filmen där hazarpojken Hassan våldtas av en pashtunpojke.

– De ville straffa någon som var ansvarig för filmen och jag var närmast att komma åt. Det blev mitt fel. Jag tycker nog att filmbolaget borde ha gjort mer för att skydda mig och min familj så att vi kunde bo trygga i något annat land, säger Ahmad.

När talibaner försökte sig ta in i familjens hus, som var extra skyddat av höga murar och en tjock dörr, och när dödshoten mot Ahmad fortsatte, tog hans pappa beslutet. Ahmad måste lämna Afghanistan. En morgon stod en bil och väntade. Med hjälp av människosmugglare skulle den nu 15-årige Ahmad ta sig till ett tryggt land i Europa. Hans bröder och hans mamma och pappa skulle komma efter och söka asyl.

– Jag var mycket rädd men jag gjorde som min pappa sa. Jag visste att det var rätt.

Han blev skjutsad i olika bilar under flykten och passerade flera gränser. Efter 11 dagar och 400 mil var han i Moskva där han bodde i en liten lägenhet med andra människor på flykt. Ett par veckor senare när flykten fortsatte genom Litauen trodde Ahmad att han skulle dö.

– Vi skulle ta oss över en trettio meter bred flod där en smugglare skulle vänta på andra sidan. Det var vinter och fruktansvärt kallt i vattnet. Som tur är hade jag lärt mig simma och kom över på andra sidan. Då var en liten pojke nära att dö. Han kunde inte andas i flera minuter men han klarade sig. Jag trodde att jag också skulle kunna få svårt med andningen. Jag kände att nu orkar jag inte längre.

På andra sidan floden fanns ingen människosmugglare, i stället blev Ahmad och de andra gripna av polisen. Ahmad sattes i fängelse ett par dagar och placerades sedan på ett boende som han flydde ifrån två gånger. Den andra gången utan att åka fast. Ahmad skulle vidare. På vägen genom Polen träffade han några flyktingar som sa att Sverige var ett bra land. Här skulle det vara lättare att få in sin familj.

”Sverige. Ett land som jag nästan inte visste något om. Så det fanns mycket att lära”, sa Ahmad i Sommar i P1.

Via Hamburg kom han med buss till Göteborg och sedan åkte han tåg till Stockholm. Det första året blev en tid av stor oro. Migrationsverket beslutade efter tre månader att Ahmad skulle tillbaka till Litauen där han först hade sökt asyl. Men han fick hjälp att gömma sig hos en man från Afghanistan.

– Han visste att lagen skulle ändras så att de under 18 år skulle kunna söka asyl i ett nytt land. Den ändringen kom också efter fyra månader. Det tog totalt ett år innan jag fick uppehållstillstånd i Sverige men det kändes som tio år. Jag fick inte gå i skolan då och det var synd, för det är viktigt att få börja skolan direkt.

Efter tiden i Stockholm placerades Ahmad på ett boende för ensamkommande i Mockfjärd i Dalarna. Här fick han så småningom veta att hans lillebror Amir flytt till Sverige. Amir som då var 13 år fick bo hos Ahmad.

– Det var fantastiskt att få träffa honom igen. Då fick jag också veta att vår familj hade tvingats att flytta till Pakistan.

De två bröderna fick sedan bo hos en familj i Borlänge i två år. Här kunde de gå i skolan.

– Den sista tiden i Kabul, flykten och oron i Sverige är så klart den värsta tiden i mitt liv. Jag hörde inget från mina föräldrar på ett och ett halvt år. Jag visste inte var de fanns, säger Ahmad och ser samlad ut.

Nu har han bott här i fyra år. I vintras kom hans mamma, pappa, hans två yngsta bröder och hans syster. Familjen var återförenad.

– Det var otroligt skönt att se alla igen. Riktig lycka, säger Ahmad och tar efter en lång stund den första tuggan på morotskakan.

– Nu har jag också fått en till syster som är född i Falun. Hon är tre månader.

Kan du känna dig trygg nu trots att du varit med om så många hot och andra svårigheter?

– Ja, nu är jag jättenöjd med livet. Jag känner att jag kan jobba från Falun och skaffa en bra framtid. Den känsla som jag har i kroppen nu hade jag aldrig i Afghanistan. Samtidigt saknar jag mitt land som jag kommer ifrån.

Vad tänker du om att många människor nu stoppas på väg till Europa och att det blivit hårdare asylregler i Sverige?

– Jag tycker att det är riktigt synd. Jag vet hur de här människorna som flyr känner. Om Sverige eller andra länder har möjlighet så tycker jag att de måste hjälpa. Det finns ju ingen som vill tvingas att lämna sitt land. Det spelar ingen roll om man kommer från Afghanistan, Syrien eller Irak.

Den här terminen började Ahmad tvåan på estetiska programmet på Lugnetgymnasiet. Han har alltid trivts i skolan och han har haft användning av det han lärde sig i Kabul, kanske mest matematiken och engelskan. Andra ämnen i svenska skolan var helt nya, som bild och hem- och konsumentkunskap.

– Jag har fått bra stöd av lärarna från början, också nu i gymnasiet om jag behöver hjälp med svenska eller annat.

Planen är fortfarande att jobba med film, både framför och bakom kameran. Egentligen är han redan inne i branschen. I Ica-reklamen på tv spelar han mot bland andra Loa Falkman, som är chef i butiken. Ahmads karaktär Abbe är nyanställd och ska öka mångfalden. Filmerna bygger mycket på humor, schabloner och miss­förstånd – till exempel när en anställd börjar prata engelska första gången han ska hälsa på Abbe.

– För mig är det en bra erfarenhet att göra filmerna. Jag lär mig mycket av Loa Falkman och de andra. Det är så klart jättestor skillnad mellan reklamfilmer och Flyga drake men det är samma yrke.

Vi bestämmer oss för att åka till Lugnetgymnasiet. Ahmad kör bilen och snart ser vi Lugnets stora hoppbacke och skidstadion på höjden. När Ahmad öppnar dörren till skolan kommer en av hans lärare ut från ett rum. Det är Glenn Bergsten, som undervisar i film och andra karaktärsämnen.

– Hej, roligt att se dig! Vilket fint sommarprogram du gjorde, säger han.

De går in i lokalerna där eleverna kan både filma och redigera. En filmkamera ska monteras på stativet.

Glenn Bergsten ger goda omdömen om sin elev, som går inriktning media.

– Han är en verklig tillgång då han också är ute i verkligheten och filmar. Han har gjort kortfilm här på skolan och arbetat med foto.

Uppdragen utanför skolan kommer också att fortsätta. Ahmad berättar om ett nytt filmprojekt, en spelfilm. Han låter lite hemlighetsfull.

– Du kommer att få se sen, jag får inte berätta mer nu, säger Ahmad och sätter sig i bilen för att hämta sin mamma i Faluns centrum.

Ahmad Khan Mahmoodzada

Familj: Fyra bröder och två systrar varav den yngsta är 3 månader och född i Sverige.

Favoritfilm: Gillar mest fantasy, till exempel Berättelsen om Narnia.

Gör om tio år: Vill jobba med film både framför och bakom kameran. En idé är att göra en film om flykten från Afghanistan.

 

Loa Falkman om sin kollega Ahmad

Foto: Maria HanssonHur är det att arbeta med Ahmad Khan Mahmoodzada i Icas filmer?

– Han är en utmärkt person. Han är disciplinerad och välplanerad. Första gången jag träffade honom frågade jag lite privat om han hade filmat tidigare. Då hade han varit med i Hollywoodproduktionen Flyga drake. Så han var inne i branschen direkt.

Vad tror du om hans möjligheter att arbeta med film i framtiden?

– Det är svårt för mig att säga men kan han ta sig från Afghanistan hit till Sverige så kan han nog också försätta berg. Det finns chanser att ta sig in i filmbranschen. Det behövs folk både framför och bakom kameran.

Vad är viktigast för en ung person som vill bli skådespelare?

– Det handlar om disciplin. Att vara skådespelare är ett sätt att leva. Har man rätta gnistan så funderar man inte på för- eller nackdelar. Man ska följa sitt hjärta. Som ung grabb ville jag bli både operasångare och talskådespelare och sen gick jag för det. Som skådespelare eller sångare handlar det om att förmedla känslor. Det handlar inte om att vilja bli känd.

ur Lärarförbundets Magasin